Det är viktigt att visa var ansvaret ligger och försvara den kreativa processen
Den här gången har vi intervjuat Värmlandsoperans chef Ole Wiggo Bang. Han var chef där redan 1982–93 och därefter ledde han festspelen i Bergen. Under Hans Hiorths chefstid i Karlstad var Bang orkesterchef och efter Hiorths bortgång 2003 har han varit chef där på ett förordnande som löper till och med 2011.
Din bakgrund?
– Jag är född i Nordnorge, i höjd med Tärnaby, i ett samhälle där man livnärde sig på att bygga båtar. Där fanns det inget omfattande kulturliv utan jag bestämde mig redan vid 15 års ålder för att bli dirigent och flyttade hemifrån. Jag började arbeta professionellt som 25-åring och mitt första engagemang var i Filharmonin och på Nationale Scene i Bergen. Min första opera såg jag först som tjugoåring. I slutet av 1970- och i början av 80-talet var jag engagerad på Stora teatern i Göteborg som dirigent.
Vilka faktorer styr ditt val av repertoar?
– Jag håller nu på att skriva en visionsplan. Det är viktigt att visa var ansvaret ligger och försvara den kreativa processen på teatern. Vår huvuduppgift är att ta fram ett antal punkter som vi ska arbeta efter. För Värmlandsoperan finns det två faktorer som är viktiga: att fortsätta ha nationellt och internationellt intresse. Vi måste vara djärva i våra val av verk, val av personer och hur vi presenterar verken. Det andra är att vi måste utveckla närheten mellan artister och publik. Djärvheten består inte bara av att spela okända verk, utan det kan vara att ge ett stort verk som Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk. Parsifal var också ett sådant val. I vår aktuella Bohème-föreställning är det primära valet regissören Peter Konwitschny, därför att han är en av de bästa personinstruktörerna idag. Han kan utveckla våra artister. Nästa säsong spelar vi parallellt musikalen Sunset Boulevard (på teatern) och Rigoletto (på Lilla scenen i Spinneriet). Jag är alltid ute efter koncept som är nedbantade och ett sådant mötte jag som jurymedlem vid en regitävling i Graz. Tävlingen vanns av ett ungt tyskt team som konceptuerat Rigoletto och då engagerade jag dem direkt. De ska få realisera sin idé med tretton sångare, fyra pianon och fyra musiker. Vi ska ha en tydlig avsikt med hur vi spelar. För mig är poängen att det måste vara en upplevelse både för både publik och artister. Man måste vara klar över vad man producerar och hur man presenterar det. Sedan måste vi arbeta med den administrativa sidan och hela tiden förklara våra analyser för Karlstad kommun om vad Värmlandsoperan betyder för näringslivet och turistnäringen. Den processen tar mycket kraft. Det är en kamp att behålla operan och musikteatern i dagens upplevelseindustri. Upplevelsen finns alltid med, men vi måste värna om det vi står för. Detta är bakgrunden när jag gör mina val.
Gäller det också på musikalsidan?
– Där styr andra saker. Vi försöker komplettera privatteatrarna. Sunset Boulevard är intressant, för där kan vi undersöka vad som händer med en äldre artist. Det största ungdomsprojektet vi gjort är den aktuella Spring Awakening. Ensemblen besöker länets samtliga högstadie- och gymnasieskolor. Vi har också ett stort efterarbete med Rädda Barnen.
Är det olika sorters publik?
– Ja, tyvärr! För fem år sedan hade du fått ett annat svar. Då levde vi i den goda förhoppningen att musikalpubliken också genererade besökare till Mozart- och Wagnerföreställningarna. Den stora massan är inte trogen längre, utan den måste återerövras till varje uppsättning. Förändringen har skett snabbt. Detta måste vi inse. De sista resterna av detta system är de stora opera- och konsertinstitutionerna som har välutbyggda abonnemangsserier.
Vilken betydelse har Peter Konwitschnys två Karlstadsuppsättningar haft?
– Den stora poängen för mig är att solisterna har fått jobba stenhårt med honom. Vad som sker runt om i världen är att man nästan uteslutande använder sig av frilanssångare, men vem tar ansvarat för det sceniskt pedagogiska arbetet? Musikaliskt kan man sätta ihop så att resultatet blir fint. För oss är Konwitschny bra eftersom han får arbeta med nästan samma artister från gång till gång. Tack vare det samarbetet har vi fått mängder av kontakter i det tyska operalivet.
Är det några svenska regissörer som ni vill etablera samarbeten med? Det ryktas att ni funderar på Nibelungens ring med en svensk regissör, din kommentar?
– Jag är lite skeptisk till att gå vidare med Wagner. Just nu är vi inne i en sådan diskussion. Jag tittar också på några unga regissörer som jag vill ge chansen och inte bara låta komma hit för en produktion. Det är viktigt att visa var ansvaret ligger och försvara den kreativa processen Det sjuka nu är att en regissör måste lyckas, annars får han eller hon inte en andra chans. Det leder ofta till att unga begåvningar gör antingen en traditionell eller en helt utrerad uppsättning som ingen förstår, bara för att säkra sin framtid. Vår plikt är att låta dem få testa sina idéer