Som nykrönt kung fick Gustav II Adolf leda krig mot Danmark som hans far startat året innan. Också detta krig gällde kontrollen över Östersjön. Och återigen fick Sverige lösa ut Älvsborgs fästning (freden i Knäred, beläget vid Lagan i Halland, 1613). Denna gång kostade lösen 25 000 kg silver (en miljon daler silvermynt) – en för tid mycket hög summa. Bland annat fick kungen deponera sitt eget silver till myntverket. Under kriget hade kungen fått lova adeln att lyssna på deras råd vid lagstiftning och beskattning. De många krig kostade mycket pengar och många officerare behövdes.

Den inre styrelsen utvecklades starkt under Gustav Adolfs regeringsperiod. År 1617 utfärdades landets första riksdagsordning, där det stadgades att riksdagen skulle ha fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder). Adeln – det förnämsta ståndet – fick ett eget sammanträdeshus, Riddarhuset, att ha möten och överläggningar i. Talmannen för adeln fick titeln lantmarskalk. Kungen behövde adelns stöd i de många krigen och adeln sköt fram sina positioner.

Rättsväsendet utvecklades också genom grundandet av två nya överdomstolar, hovrätter: en för Sverige, Svea hovrätt, och en för Finland, Åbo hovrätt. Inom utbildning och upplysning märks grundandet av landets första gymnasium i Västerås under ledning av biskop Johannes Rudbeckius. Till Uppsala universitet skänkte kungen över 300 gårdar från Gustav Vasas arv.

Efter ett framgångsrikt krig med Ryssland kunde den svenska stormakten flytta sina gränspålar österut. Vid freden i Stolbova, en rysk by nära svenska gränsen, 1617 erhölls Kexholms län i Karelen samt Ingermanland. Ryssland var därmed isolerat från Östersjön.

Gustav Adolf önskade fred med Polen, men Sigismund, som fortfarande var kung i Polen, var inte redo att ge upp sina anspråk på kungatiteln i Sverige. I dett läge beslöt Gustav Adolf att anfalla Livland (i dagens Lettland), som innehades av Polen, och erövrade först staden Riga, sedan övriga Livland. Först sedan Gustav Adolf besatt stora delar av Preussen och kämpat framgångsrikt mot både polska och tyska kejserliga trupper gick polackerna med på vapenvila. Vid stilleståndet i Altmark (1629) som löpte på sex år erhöll Sverige Livland samt hade rätt att ta upp skatt från preussiska hamnar.

De fyra rivalerna runt Östersjön var Polen, Preussen, Tyska riket och Danmark. Danmark innehade Skåne, Blekinge, Gotland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Det stolta regalskeppet Vasa sjönk under sin jungfrufärd i Stockholm (1628).

I Europa hade det så kallade trettioåriga kriget startat år 1618 mellan katolska och protestantiska furstar och katolikerna tycktes gå segrande ur kriget. En sådan seger hotade att skapa ett starkt och enat tyskt rike – något som fruktades av fransmännen. För en årlig ekonomisk ersättning av 400.000 riksdaler lyckades Frankrike förmå stormakten Sverige att ge sig in i kriget med 36.000 man år 1630. Även drömmar om provinser på kontinenten och religiösa skäl var avgörande för kung Gustav II Adolfs inträde i kriget. Vid slaget i Breitenfeld, nära Leipzig, besegrades den katolska ligans ledare Tilly av svenska trupper och den svenske monarken drev katolikerna mot Sydtyskland. Slaget innebar en vändpunkt till protestanternas fördel i kriget och Sverige framstod starkare än någonsin tidigare. I Bayern, vid floden Lech, segrade svenskarna på nytt och katolikerna led stora förluster. Bland annat stupade generalen Tilly. München intogs av Gustav Adolf liksom större delen av Sydtyskland, men i Böhmen samlade sig katolikerna under sin nygamla general Wallenstein till nya anfall. I ett slag vid Lützen, sydväst om Leipzig, som utkämpades på morgnen i tät dimma, stupade dock kungen den 6 november 1632. Kungen hade kommit för nära fienden under ett anfall på en landsväg.

Axel Oxenstierna, som själv befann sig i Tyskland vid budet om kungens död, tog i praktiken över styrelsen. Kungens enda arvinge, dottern Kristina, var endast sex år gammal och en riksdag som sammankallades 1634 beslutade att att fem höga riksämbetsmän, främst bland dem Axel Oxenstierna, skulle styra landet som en förmyndarregering (1634 års regeringsform). De fem ämbetsmännen (riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren) fick ledningen för varsitt kollegium (en tidig motsvarighet till dagens departement). De fem kollegierna var: Kanslikollegium, Krigskollegium, Amiralitetskollegium, Kommerskollegium samt Svea Hovrätt. Dessutom inrättades en ny hovrätt i Jönköping, Göta Hovrätt.

Regeringsformen 1634, som kan säga vara en konstitution, stadgade också att regenten (kung eller drottning) skulle styra landet. Till sin hjälp skulle han eller hon ha kollegierna. Innan beslut fattades skulle rådet höras. Riksdagen skulle få vara med och besluta om lagstiftning och nya skatter. En ny hovrätt, Göta hovrätt, inrättades i Jönköping. Hela landet delades in i län, med landshövdingar som chef för varje län. Stockholms stads styresman kallades överståthållare.

Kriget i Europa rasade vidare och krigslyckan förbyttes i motgångar för Sverige. Vid nederlaget i Nördlingen (1634) slöt Sachsen och Brandenburg fred med kejsaren av det Heliga tysk-romerska riket (en löst sammansatt tysk “arvtagare” till det klassiska romarriket) och flera tyska furstar i tyska riken slöt fred med kejsaren.. Samtidigt skulle vapenstilleståndet i Altmark med Polen förnyas. ressat av motgången tvingades Sverige i gå med på att ge ifrån sig viktiga hamnar i Preussen till Polen. Förlusten av hamnarna, som gett den svenska staten en tredjedel av sina inkomster, orsakade en allvarlig ekonomisk kris. Förbud för utrikeshandel norr om Stockholm och Åbo infördes. Det ekonomiskt utarmade Sverige ingick ett nytt förmånligt avtal med Frankrike och fortsatte kriget på kontinenten och under befäl av generalen Johan Banér började svenskarna åter ta initiativet i krigföringen. I Wittstock, en stad i norra Brandenburg i Tyskland, besegrades sachsarnas och kejsarens förenade trupper av Banér 1636. Banér försökte sedan att i flera kampanjer, i bland tillsammans med franska trupper, att besegra kejsaren, men lyckades inte och efterträddes efter sin död av Lennart Torstensson.

Torstensson inriktade sina ansträngningar på att angripa kejsarens arvländer. I slaget vid Breitenfeld 1642 slog han de kejserliga trupperna. Därifrån anföll han sedan Sveriges rival om Östersjön, Danmark, och intog år 1643 Jylland. Samtidigt anföll svenska trupper under ledning av Gustaf Horn Skåne, men danska trupper kunde hålla emot, bland annat tack vare sin flotta. Efter att svenskarna börjat dominera även till sjöss (bl.a. efter slaget vid ön Fermen utanför Holstein, 1644) såg sig Danmark tvunget att begära fred. Vid freden i Brömsebro, på gränsen mellan Blekinge och Kalmar län (1645), erhöll Sverige Jämtland, Härjedalen samt Särna och Idre socknar efter ett “fälttåg” som kyrkoherden i Älvdalen organiserade och Halland på 30 år, Ösel och Gotland samt oinskränkt tullfrihet i Öresund.

Efter striderna i Danmark återvände Torstensson till kriget i Tyskland och anföll kejsarens arméer i Böhmen, där han vann en stor seger i slaget vid Jankowitz 1645. Efter segern anföll svenska trupper områden nära floden Donau och kom nära kejsarens huvudstad Wien, men Torstensson tvingades vända tillbaka sedan många soldater blivit sjuka. Torstensson efterträddes av Karl Gustaf Vrangel, som koncentrerade sina kampanjer till västra Tyskland, där han fick stöd också av franska trupper. Samtidigt ledde en av hans underofficerare, Königsmark, en framgångsrik attack mot Böhmens huvudstad Prag, som delvis intog av svenskarna 1648. Samma år lämnade Vrangel över befälet till Gustav II Adolfs systerson Karl Gustav.

Några månader senare under 1648 slutade trettioåriga kriget genom den så kallade Westfaliska freden (freden slöts i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster). Som segrarmakt erhöll Sverige hela Vorpommern med öarna Rügen, Usedom och Wollin samt ett stycke av Hinterpommern, staden Wismar med dess område, biskopsdömena Bremen och Verden, samt fem miljoner riksdaler silvermynt som ersättning åt de svenska trupperna.

Segrare i kriget var också den svenska adeln. För att skaffa pengar till det långa och dyra kriget hade staten sålt en stor del av sina gods, som köptes av adeln. Genom plundringar förvärvade svenska adliga officerare värdefull konst och dyra smycken. I takt med att adelns status ökade fick gruppen fler privilegier: skattebefrielse, företrädesrätt till statliga ämbeten, giftermål mellan frälse och ofrälse förbjöds.

När freden slöts hade Gustav II Adolf tronarvinge, dottern Kristina, blivit myndig. Hon tog över styrelsen 1644, men hade svårt att balansera makten mellan sig och den starka adeln. Gåvor, förläningar och belöningar till adeln fortsatte och fick till följd att adeln ytterligare ökade sitt inflytande. Rikskanslern Axel Oxenstierna föll i onåd och Kristinas gunstlig Magnus Gabriel de la Gardie fick ökad makt. Redan 1651 meddelade drottningen rådet att hon ville abdikera, men övertalades att stanna kvar. År 1654 var abdikationen dock ett faktum och hennes kusin, överbefälhavaren Karl Gustav, en greve från tyska furstendömet Pfalz-Zweibrücken, valdes till ny svensk monark.

Kung Karl X Gustav stärkte sin makt genom att dra tillbaka en fjärdedel av den mark som adeln fått av kronan efter 1632, den så kallade fjärdeparträfsten. Hans dröm att etablera sig i Amerika gick om intet när kolonin Nya Sverige erövrades av Holland 1655. Kung Karl Gustav drog ut i krig samma år. Polen, som var i krig med Ryssland, angreps. Warszawa och Krakow erövrades. En polsk motståndsrörelse hindrade dock en svensk seger över Polen. Ungefär samtidigt anfölls de östra delarna av Finland av ryska trupper, men hotet avvärjdes. Krig med Danmark slutade med svensk seger efter att svenska trupper tågat över det frusna Bält. I freden i Roskilde 1658 fick Danmark ge ifrån sig Skåne, Blekinge, Halland, Bornholm, Bohus och Trondheims län till Sverige. Svenska anfall mot Köpenhamn inleddes men staden lyckades med hjälp av Holland hålla stånd. I ett fredsavtal 1660 återfick Danmark Bornholm och Trondheims län.

När Karl X Gustav avled 1660 var sonen, Karl, för ung för att ta över kronan. Förmyndare blev Karl Gustavs svåger, Magnus De la Gardie. Idén om den absolute monarken låg i tiden. I Frankrike gjorde sig Ludvig XIV (“kung sol”) enväldig 1661 och i Danmark-Norge blev monarken ensamstyrande.

År 1672 – samma år som kung Karl XI blev myndig och övertog styrelsen – var det dags för nya krig. Efter ett svenskt förbund med Frankrike drogs Sverige in i krig med tyska Brandenburg. Under 1670-talet gjordes danska försök att ta tillbaka förlorade län i Sverige. Vid en drabbning vid Ölands södra udde i juni 1676 sprängdes Kronan, Europas största örlogsfartyg. Samma år ägde slaget vid Lund rum. Danskarna slogs tillbaka. En skånsk gerillarörelse, snapphanarna, ledde till en kraftfull försvenskningspolitik i Skåne. I den svenska stormakten förföljdes två grupper – skåningarna och de ortodoxa karelarna. Skåningarnas kultur försvenskades snabbt och effektivt. De ortodoxa karelarna ansåg det för gott att fly till Ryssland (de så kallade tverkarelarna). Fred åstadkoms med Danmark 1679.

Reduktionen skapade förutsättningar för indelningsverket, ett system där bönder delades in i rotar. Varje rot skulle hålla en knekt (soldat), som fick ett torp och en mindre åker. Indelningsverket bestod ända till 1901.

Kungen gjorde sig enväldig 1680. Denna period, 1680-1718/21, kallas det karolinska enväldet. I egenskap av sin maktposition kunde kungen ställa till med räfst och reduktion, där diverse personer rannsakades och adeln tvingades ge tillbaka mark till staten för att öka kronans inkomster. De forna danska länen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän fick svensk lag 1686, medan tysk lag fortfarande tillämpades i Östersjöprovinserna. Kungen skärpte ytterligare greppet om riket med sina krigsartiklar (i praktiken krigslagar) och kassationsakten, där ingen opposition mot kungen tilläts. Kungen försökte också stärka den absoluta kungamakten i sina Östersjöprovinser. Den tyskspråkiga adeln i Estland och Livland fick visserligen fortsätta att hålla särskilda möten, lantdagar, men språket skulle vara svenska. En livländsk adelsman, Johan Reinhold Patkull, dristade sig att göra uppror mot monarken och straffades senare med avrättning. Karl XI stiftade en kyrkolag, som fastslog att prästerna skulle lära barnen läsa.

När Karl XI dog var hans son Karl endast 16 år, men han fick ta över tronen efter några månaders förmyndarregering. Kung Karl XII blev snart varse att rivalerna om Östersjön smidde planer på att anfalla Sverige. År 1699 slöts ett anfallsförbund mot Sverige mellan Danmark, Sachsen, Polen och Ryssland. Starten av det stora nordiska kriget, som varade mellan 1700 och 1721, kom när Danmark anföll Sverige. Det blev dock snabbt fred. Nästa mål var Riga och Livland som anfölls av sachsiska och polska trupper. Anfallarna kastades dock ut. Nästa drabbning ägde rum i Narva, beläget mellan Estland och Ryssland. Där vann svenskarna en seger mot tsar Peter I:s armé i november 1700..

Efter segern vid Narva besatte Sverige Kurland (1701) och besegrade den polske kungen vid floden Düna. Svenskarna gick sedan vidare mot Polen och vann militära segrar (bland annat i slaget vid Kliszów 1702). Mellan 1702 och 1706 ägnade sig den svenska hären åt fälttåg runt om i Polen. Ryssland repade sig efter förlusten vid Narva och gick till anfall mot de svenska Östersjöprovinserna. År 1703 började tsar Peter anlägga en ny, stor stad vid Finska viken, S:t Petersburg och året efter skapade tsaren en rysk östersjöflotta som baserades i Kronstadt. Samma år erövrade ryssarna Narva och Dorpat (i dag Tartu). Samtidigt lyckades Karl XII åstadkomma tronskifte i Polen och landet förvandlades till ett svenskt lydrike.

Därefter drog sig den svenske monarken österut med sina härar. Hösten 1707 företogs ett svenskt fälttåg mot Moskva. Den brända jordens taktik – dvs. att ryssarna brände matförråd och byar – gjorde försörjningsläget allt svårare för den svenska armén. Man beslöt sig därför att under 1708 tåga söderut, mot Ukraina. Den svenska armén hade lidit stora förluster. Från 40 000 man vid fälttågets början återstod under våren 1709 endast 23 000 soldater och drömmen att inta Moskva fick ges upp. I Ukraina möttes svenskar och ryssar i slaget i Poltava den 28 juni 1709. Svenskarna kapitulerade och flydde söderut mot Turkiet. Några dagar senare kapitulerade ytterligare en 10 000 man stark här vid byn Perevolotjna.

Kungen vistades med delar av den svenska armén i staden Bender i Moldavien (som vid denna tidpunkt var en del av Turkiet) i hela fem år, från 1709 till 1714. En något märklig konsekvens var att rikets styrelse kom att dirigeras från Turkiet. Kungens syster, Ulrika Eleonora och rådets ordförande, Arvid Horn, försökte visserligen i Stockholm att styra landet provisoriskt, men det karolinska enväldet upprätthölls och Karl XII ställde sig kallsinnig till att dela med sig av makten.

Just som regenten gjort sig hemmastadd i Bender bildades en ny fientlig allians mot honom och landet. Danmark, Sachsen och Ryssland slöt ett nytt anfallsförbund, vilket resulterade i danskt anfall mot Skåne (hösten 1709) och ryska anfall mot Finland (1710). Brandenburg-Preussen invaderade svenska provinser i Tyskland. Ett hopp för Sverige, ett turkiskt krig mot Ryssland, förverkligades visserligen, men fred åstadkoms snabbt.

År 1713 hade flera svenska härar kapitulerat och den östra rikshalvan, Finland, var ockuperat av Ryssland, efter slaget vid Storkyro i Österbotten i februari 1714. I Finland går ockupationstiden 1713-1721 under namnet “stora ofreden”. Sverige tycktes gå mot en kollaps. I detta läge beslöt Karl XII – som suttit i husarrest i Bender efter att ha gjort våldsamt motstånd (kalabaliken i Bender) – att lämna Moldavien och bege sig till sitt rike. I november 1714 nådde kungen Stralsund efter 15 dagars ritt. Ett år senare satte kungen sin fot på svensk mark. Han förlade sitt högkvarter till Lund och utsåg Georg Heinrich von Görtz – en diplomat från tyska Holstein-Gottorp som strävade efter att få en holsteinare att efterträda kungen på den svenska tronen – till “allenarådande” minister. Sverige antog formen av en militärdiktatur och brottades med katastrofala finanser. Ministern lät prägla nödmynt för att finansiera det sega och utdragna kriget. (Ulrika Eleonoras man, Fredrik av Hessen, lät omedelbart avrätta Görtz vid sitt makttillträde 1719).

Med Finland ockuperat och lämnat åt sitt öde under de ryska soldaterna, framkastade Rysslands tsar Peter ett förslag att Sverige skulle få Rysslands stöd att erövra Norge i utbyte mot de svenska Östersjöprovinserna. Resonemanget var att den svenska Östersjöstormakten höll på att kollapsa och hade spelat ut sin historiska roll. Ett starkt Ryssland, som blickade västerut, var redo att ta över rollen som stormakt. Karl XII sade nej till förslaget och inledde hösten 1718 ett anfall mot Norge. Den 30 november 1718 blev kungen skjuten vid Fredriksstens fästning i Halden. Vem som dödat kungen och eventuellt motiv är – och lär förbli – okänt.

Någon given tronarvinge till Karl XII fanns inte. En maktkamp mellan de “holsteinska” och “hessenska” partierna bröt ut. Ledare för “holsteinarna” var Karl XII:s 18-årige systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som hade stöd av von Görtz. “Hessenska” partiet leddes av Fredrik av Hessen, gift med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Fredrik lät omedelbart efter Karl XII:s dödsbud häkta von Görtz (den 2 december 1718 i Tanum i Bohuslän). Den 5 december nåddes Stockholm av dödsbudet och “hessarna” hade försprång i maktkampen. Ulrika Eleonora sammankallade rådet som omedelbart arresterade Görtz’ tjänstemän. Rådet med kanslipredienten Arvud Horn erkände den 6 decenver Ulrika Eleonora som drottning sedan hon lovat att styra landet “på gamla sättet med sitt råds råde”. Rättegången mot Görtz inleddes snabbt och blev summarisk. I februari 1719 föll domen och löd på halshuggning, ett politiskt mord iscensatt av “hessarna” och Fredrik.

Ulrika Eleonora kunde väljas till regent av ständerna i januari 1719 men med inskränkta maktbefogenheter. Hennes önskan om att få samregera med sin man Fredrik gick omintet. Lågadeln framstod som den starkaste grupperingen i riksdagen och lyckades slopa klassindelningen i riddarhuset. I riksdagen 1720 steg Ulrika Eleonora åt sidan och Fredrik kunde väljas till kung, dock utan maktbefogenheter. Regeringsformen av år 1720 gav riksdagen (riksens maktägande ständer) den reella makten. Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år och kunde besluta om skatter och statens budget.

Regenter under den senare Vasatiden (1611-1654)

  • Gustav II Adolf, 1611-1632
  • Förmyndarregeringar (Kristina omyndig), 1632-1644
  • Kristina, 1644-1654

Regenter under den Karolinska tiden (1654-1718)

  • Karl X Gustav, 1654-1660
  • Förmyndarregering (Karl XI omyndig), 1660-1672
  • Karl XI, 1672-1697
  • Förmyndarregering (Karl XII omyndig), 1697
  • Karl XII, 1697-1718