Forskarna är inte ens överens om inom vilken tidsram man bör placera den svenska stormaktstiden. Beroende på vilken uppfattning eller teori man stödjer ansluter man sig till en viss kronologisk modell. Michael Roberts har använt sig av två olika tidsscheman, dels 1621-1721 då han anser att Sverige var nordens främsta militära stormakt (med början då landet nått en militär dominans över sina grannar och slut då Sverige avträder sina baltiska provinser), dels 1560-1718 för att rama in den period då Sverige var en politisk stormakt (som började med att Sverige erhöll Estland och slutade då Karl XII dödades). Sven A Nilsson skriver i inledning till antologin Makt & vardag att “beroende på uppfattning kan Gustav Adolfs trontillträde 1611, förvärvandet av Estland på 1560-talet eller Gustav Vasas centralisering av statsmakten på 1540-talet ses som upptakten till stormaktstiden”. När det gäller slutpunkten på Sveriges stormaktsäventyr menar Nilsson att man “kan välja mellan Karl XII:s dödsår 1718, den nya regeringsformen 1719 eller freden i Nystad 1721”. Peter Englund har velat begränsa stormaktstiden till perioden mellan 1625, då Gustav Adolf erövrade Livland från Polen, och år 1703 då ryssarna erövrade Nyenskans, sedermera S:t Petersburg, längst in i Finska viken. Åren är, lämpligt nog, exakt de år som huvudpersonen i två av hans böcker, Erik Dahlbergh föddes respektive dog. I sin uppsats om Karl XII och dennes frommare sidor (i boken Tsar Peter & kung Karl) skriver Carl-Gustaf Andrén att “1600-talet [är] Sveriges stormaktstid”. Och spelar man frågespelet Trivial Pursuit bör man på frågan om inom vilka år som det svenska stormaktsväldet varade svara 1611-1718 för att få rätt. Vilken period man väljer beror alltså helt på vad man vill ha sagt. Klart är i alla fall att det är enklare att bestämma stormaktens slutpunkt (1718-1721) än dess inledning (1540-1625).
Men de kronologiska motsättningarna är ingenting i jämförelse med de diskussioner man haft kring förklaringarna till stormaktstidens födelse och undergång. Den starkaste kontrasten är väl den som under 1900-talet gjorde sig gällande mellan å ena sidan den liberala historiesynen (t ex Roberts), å andra sidan de materialistiska eller marxistiska historiska teorierna (t ex S. A. Nilsson och Jan Lindegren). För den liberala åskådningen var det Stora skeendet som var intressant; politiken, krigen, ekonomin. På motsatt sida av historiebetraktandet valde man istället att anlägga ett grodperspektiv på det hela och fokuserade på de små människorna satta i kontrast till de stora materiella bördorna. Skeendet förändrar alltså skepnad beroende på vilken skola man läser.
Sveriges militära expansion inleddes under vasasönerna under andra hälften av 1500-talet. De var möjliga på grund av den baltiska Tyska ordens fall, en händelse som skapade vad många historiker med förkärlek kallar “ett politiskt vakuum” i Baltikum. Över den fallande riddarorden kastade sig Sverige, Danmark, Polen och Ryssland för att erövra så mycket de bara kunde. Ett lysande tillfälle och ett byte som rovgiriga feodalherrar inte kunde avstå från. I denna huggsexa, och de flesta krig som följde, kom Sverige att bli särdeles framgångsrikt på i första hand Polens och Danmarks bekostnad. Den medeltida konflikten med Danmark var, enligt Ulf Sundberg, sprungen ur en danska anspråk på den svenska kronan. Kalmarunionen hade varit det främsta uttrycket för denna ambition och de krig som Sverige och Danmark förde mot varandra handlade till en början främst om dynastiska motsättningar (för Sveriges del alltså en slags kamp för självständighet). Samtidigt kolliderade de svenska och ryska intressena i Baltikum då svenskarna strävade efter att expandera sina jordar österut medan ryssarna i sin tur sökte dra sin gräns allt längre åt väster.
Expansionen österut kan givetvis ses ur flera perspektiv. Roberts menar att Sverige sökta skapa en buffertzon mot det växande Ryssland genom att erövra Baltikum. Andra historiker, som S. A. Nilsson, förklarar istället erövringarna som del i en merkantilistisk strävan att underlägga sig och den rika Östersjöhandeln. Under svensk dominans kunde de utländska handelsmännen betungas av vinstgivande tullar, och genom att erövra flodmynningar i norra Tyskland och Polen fann man ett effektivt sätt att skapa stora tullinkomster. Tullarna var det bästa sättet för kronan att kapa åt sig snabba penningar, vilka behövdes för att hålla krigsmaskineriet välsmort.
Att just Sverige blev så framgångsrikt i sina strävanden var nog snarare en tillfällighet än skicklighet. I ambitionen att få ett fast grepp om rikets alla delar och om dess undersåtar hade Gustav Vasa inlett omfattande reformer av maktfunktionerna. Staten växte under hans turbulenta regeringstid starkare än någon annan stans i Norden (som familjeföretagare var han ytterst framgångsrik och han såg på hela Sverige som sin egen framgångsfabrik). I en tid då nationens folkmängd ofta avgjorde dess styrka hade Sverige svårt att hävda sig, men med de reformer som Gustav Vasa genomdrev, och som syftade till att kartlägga och utnyttja alla möjliga resurser (eftersom de var små blev allting värdefullt), blev Sveriges lilla befolkning istället dess styrka. Allt gick nämligen att bokföra vilket innebar att administrationen inte överbelastades av en överväldigande mängd data och gjorde organisationen möjlig. Varje bonddräng, varje kreatur och varje tunna säd var en potentiell resurs att beskatta, ta ut i natura eller skriva ut till någon avlägsen krigsskådeplats. I Polen tog det år att ens sammankalla den ofantliga adeln till riksdagen för att fatta beslut, vilket var samma tid som det kunde ta för den svenskarna att ställa en stor här på fötter och överraskande komma trampandes innan de polska adelsmännen hunnit besluta i vilken ordning de skulle processa in i riksdagssalen. Det lilla Sverige fick alltså för att leva upp till sina storslagna ambitioner riktigt hårt suga ut alla tillgängliga resurser. Och män som Axel Oxenstierna och Karl XI vigde all sin kraft åt att bygga och förstärka det lilla men muskulösa riket. Möjligheten hade från början genererats av slumpen och gynnats av tur. Men man hade inte för avsikt att släppa ifrån sig vad man vunnit.
Tillvägagångssättet var alltid klarsynt och brutalt. Uppenbarades en chans att växa eller befästa det man tagit tog man den, på det svenska och andra länders befolkningars bekostnad. Englund skriver:
“Expansionspolitiken hade heller aldrig varit möjlig om man inte lyckats uppväga med organisation vad man inte hade i rikedom, vinna med mobiliseringskraft vad som fattades i befolkningstal och balansera med uppfinningsrikedom vad som saknades i materiell tyngd.”
Även om det var som Roberts anser, att allt från början var säkerhetspolitik, så omformades det motivet i sådana fall med framgångarnas takt. För Gustav II Adolfs landstigning i Tyskland 1630 motsade nämligen krigets eventuella preventiva motiv. Nu öppnades en istället en ny front mot nya fiender (vad som dessutom talar mot att det handlade om säkerhetspolitik är sättet på vilket de nya östliga provinserna sköttes; försvaret mot moskoviterna var aldrig lika prioriterat som det mot väst eller syd, trots att de baltiska jordarna gav riket stor avkastning för den svenska spannmålsproduktionen).
Det var jorden som avgjorde människans vara eller icke vara i den feodala ekonomin. Skörden var avgörande för samhället och skillnaden mellan goda år och missväxtår kunde betyda blomstring eller sönderfall för riken, också på 1600-talet. Men allt detta höll på att förändras. På ett sätt var perioden då Sverige blev en stormakt en övergångstid, ett slags glapp mellan det gamla och det nya. Vad som skulle beteckna tiden var merkantilismen.
Denna ekonomiska doktrin (som egentligen inte kan sägas vara ett generellt begrepp eller ens en universellt tillämpad ekonomi) var inte alls lika utvecklat som det kapitalistiska kom att bli, utan var djupt rotat i det feodala tänkandet. För en feodalherre var det jorden som gav vinster, och för att expandera sin “marknad” var denne tvungen att lägga beslag på någon annans egendom. Att ta från någon annan och ge till sig själv. Jorden kunde i sig inte expandera likt en modern marknad, utan låg där som den alltid hade gjort (förutom vissa jordreformer såsom skiften och nyodlingar). Så när handelsvinster blev allt viktigare och vanligare, gällde det för feodalherren att även lägga beslag på dessa. Handelsplatser och handelsvägar måste erövras, den egna produktionen gynnas och Östersjöhandeln monopoliseras och styras av Sverige. Och kanske viktigast: inte tillåta andra att göra de förtjänster man själv kanske kunde göra. För ett merkantilt system tillåter inga medtävlare, ingen konkurrens. Denna “knoppande kapitalism” hade därför en otäck tendens att leda till konflikter då angränsande nationers ekonomiska intressen kolliderade: “gammal jord ges nya herrar, gott köps med ont och konkurrensfördel stavas värjspets” (Englund). Därmed föddes den berömda drömmen om Dominium maris baltici, herraväldet över Östersjön. Stora vinster kunde göras och gjordes. Det var därför som svenskar vadade i land vid Peenemünde 1630, stormade Köpenhamn 1659 och mejades ned vid Poltava 1709.
Krigen växte med ambitionsnivån, och med ansträngningarna de stora kostnaderna, mänskligt som materiellt. Snart hade man bekrigat danskar, norrmän, polacker, ryssar, tyskar av varierande härkomst, holländare, spanjorer, tartarer, indianer, litauer, österrikare, kosacker, turkar och en och annan engelsmän. Man hade allierat sig med fransmän, engelsmän, tyskar av olika sorter, afrikaner, ukrainare, zaporoger, turkar och en och annan holländare. Karl X Gustav smed alliansplaner med den grekiska motståndsrörelsen och vid ett tillfälle plundrades och tömdes Rudolf II:s skattkammare i Prag av svenska trupper. Det svenska riket hade svält i en takt och till en sådan kostnad att man inte längre själva hade någon makt att styra skeendena.
Många av krigen förde Sverige på kredit. Generöst lovade man i förhand bort jordar som ännu inte var erövrade, för att ens ha möjlighet att faktiskt göra just det. Stora skulder belastade de svenska statsfinanserna för lån till ståtliga legoknektsförband och kanoner i brons. Adelsmän donerades statlig jord och gavs privilegier. Handelsmän lånade ut pengar mot tull- och skattefrihet. Karriärister gavs adliga titlar och höga ämbeten som lön. Områden i Baltikum skänktes tanklöst bort till rika släkter där dessa kunde bruka den livegna befolkningen som i en slags frizon för exploatering. Många, små, grupperingar i samhället profiterade alltså på krigen och stormaktsställningen.
Alla resurser sattes in, även fast krigen till stor del fördes på föda-sig-själv-principen. Under 30-åriga kriget mottog Sverige stora subsidier från Frankrike bara för att hålla en armé verksam i Tyskland, och därför fortsatte kriget att mala på som en naturlag långt efter det att man glömt bort varför man egentligen krigade. Arméernas försörjning kom inte sällan att leda till nya krig av nöd. I slutskedet av det 30-åriga kriget, då inget land längre fanns att föda arméerna på, blev man tvungen att angripa Danmark för att få någonstans att ställa hären som man inte hade råd att avveckla (då skulle nämligen alla löner betalas ut och alla givna löften infrias). Karl X Gustav hamnade direkt efter sitt första danska krig i samma knipa, varför han också var tvungen att strax efter freden 1658 förklara krig på nytt och parkera armén på Själland. Krigen blev helt enkelt, och vidrigt nog, för dyra att avlsuta. Det var billigare att det bara fick fortsätta. Att föra hem trupperna till Sverige skulle innebära en veritabel försörjningskatastrof för riket (eller som Per Brahe så illustrerande uttryckte det: “sitta still, det är att föra krig med sig själv”) och man vågade heller inte avveckla de arméer man med sådan ansträngning satt upp. Kostnaderna kom helt enkelt att bli för stora för det fattiga lilla Sverige, och även om man under Karl XI:s regering faktiska lyckades sanera denna obalans kom slutligen alla finansiella ramar att sprängas.
Att det lilla Sverige blev en stormakt beror på flera faktorer. Roberts skriver att Sverige kände sig hotat av danskar, polacker och ryssar, och att det var därför som man i preventivt syfte expanderade. Andra menar att det enda hotet som Sverige kände var hotet mot gemensamma ekonomiska intressen, och att man därför i sann merkantil anda tog av andra vad man var rädd att de kunde få. Vilka än de dunkla motiven var, så står det klart att det ena ledde till det andra. Ett tillfälle, en slump. Att Sverige (från och till) kunde besegra angränsande stormakter berodde mindre på den svenska kapaciteten än den tillfälliga svagheten i dessa riken. Och dessutom är det franska (katolska!) stödet i en stund av förtvivlan, dansk oenighet, rysk inkompetens och polsk fatalism alla faktorer som spelade en roll men som aldrig kan ha ingått i någon kallt uträknad strategi från svensk sida. Visst hade Gustav II Adolf ett teknologiskt försprång i jämförelse med de kejserliga motståndarna, och Kar XII ett lika starkt övertag med sin öovervinneliga karolinska armé, men sådana faktorer får ändå en underordnad betydelse i helhetsbilden. Det är enkelt att som många samtida jämföra det svenska stormaktsväldet med regalskeppet Vasa som med kanoner, prydnader i guld, fanor, segel och allt havererade och förliste redan i Stockholms skärgård. Eller som Michael Roberts och Peter Englund likna stormakten med drottning Kristinas triumfbågar gjorda av papp och trä, och som vid för hård väderlek blåste och regnade bort.
Svenskarna segrade sig in i undergången. Även om Sverige stundom ägde den bästa administrationen, den bästa armén och de dugligaste statsmännen, och även om det skulle vara en överdrift att kalla de svenska erövringarna en skrift på vatten (många består ju än idag!), så var, förblev och är Sverige ett perifert rike beläget alldeles för nära de verklige europeiska stormakterna och alldeles för litet att på allvar hävda sig som en stormakt.
Referenser
Englund, P., Den oövervinnerlige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, Gjøvik 2000
Lindegren, J., Maktstatens resurser. Danmark och Sverige under 1600-talet. Opublicerat manuskript, Uppsala 2000
Mare Nostrum. Om Westfaliska freden och Östersjön som ett svenskt maktcentrum (red. K. Abukhanfusa), Västervik 1999
Makt & vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid (red. S Dahlgren m fl), Malmö 1998
Roberts, M., Sverige som stormakt 1560-1718, Sthlm 1980
Strindberg, A., Bondenöd och stormaktsdröm, Värnamo 1988
Tsar Peter & kung Karl. Två härskare och deras folk (red. S. Oredsson), Sthlm 1998
Sundberg, U., Svenska krig 1521-1814, Lund 1998