Karolinernas Reglemente

Home » Karolinernas Reglemente

Karl X och Karl XI hade ägnat mycket tid och pengar till att reformera armén i Sverige från att vara en knektarmé med till största del utländska soldater till att bli en inhemsk armé med soldater från Sverige via det så kallade indelningsverket. Men inte bara armén och dess olika strategier och taktiker mordeniserades utan även reglementena. När man idag läser den karolinska arméns reglemente för infanteriet blir man en aning amuserad över vissa av dess delar – bl.a. nykterheten var att högt beakta. Här följer några utdrag:

“När som ett regemente skall komma tillhopa, bör vart och ett kompani samla sig framför sin kaptens dörr. Åliggande var korpral att föra sitt korpralskap dit, varest sedan alla över- och underofficerare noga tillse, det alla bussar äro riktigt tillstädes, nyktra, försedda med fullt liveri och ammunition, snygga skor och halsdukar, så ock att deras gevär är blankt och i gott stånd, observerandes när soldaten inte har hår bundet i pung, att det då stickes under hatten, så ock att han alltid har handskar på händerna, när han skall på parad.”

På den karolinska tiden samlade korpralen ihop alla män från sitt militära ansvarsområde och förde sedan dessa män till kaptenen som i sin tur förde trupperna till nästa militära ansvarsområde etc. tills alla trupper var samlade. Man skulle komma propert klädd och i nyktert tillstånd – det var viktigt. För detta hade inte alltid beaktats. Många gånger, förr om åren, hade männen druckit till ordentligt under dessa mönstringsturer och i det nya reglementet från 1701 betonades därför nykterheten speciellt för att undvika onödigt alkoholintag. Ansvaret för ett nyktert, välklätt och ordentligt utrustat manskap tillföll korpralen tills dess att överlämning av trupperna till ansvarig kapten hade gjorts. Däremot var det inte så noga med hårklippningen då som idag – så länge man hade det bundet i “pung” – att jämföras med vår tids hårnät – var det OK.

“Då det gives tecken med trumman vid främsta division, svaras med alla trummor och förstås därmed att geväret avslås. Uppå detta tecknet tillåtes alla officerare som äga hästar att rida, dock att de bli vid sina divisoner. I lika måtto tillåtas meniga på detta tecknet att hänga deras gevär på axeln eller det så till bära som dem bekvämligast faller, varvid de också hava frihet att tala, röka eller sjunga. Men så böra de icke destomindre alltjämt bli gående uti rotar och leder. Skulle någon behöva avträda, sändes med honom en underofficer eller korpral, som honom återför.”

Marschordningen skulle hållas – hierarkiskt men ändå tämligen fritt. Att prata med varandra var tillåtet – likaså att röka eller sjunga – vilket också utnyttjades fullt ut. Sin utrustning fick man bära lite som man ville bara man höll ordning på grejerna. Inte lika tufft som i våra dagar alltså. Men kisspauser fick man inte göra ensam – där skulle en övervakare med i form av en underofficer eller åtmisntone en korpral. Ingen skulle därför kunna ta tillfället i akt och smita under förevändning att han var kissnödig!

“Såsom all välsignelse kommer utav den allrahögsta Guden, så bör ock dess stora och heliga namn troligen dyrkas och fördenskull gudstjänsten ibland krigsfolket flitigt och utan försummelse idkas, så att uppå sön- och vanliga helgdagar hållas tvänne predikningar: högmässan kl. 7 förmiddagen och aftonsången kl 2 eftermiddagen. Men om söckendagar hålles bönestunder sommartiden kl. 7 och höstetiden kl. 8 om morgon, om afton kl. 7 om sommaren, men om höstetiden före mörkningen.

Vid alla vakter och detachementer som utkommenderas bör, förrän de opp eller bortmarschera, slås till korum, då alla medkommenderade, så väl officerare som meniga falla på knä och i tysthet befalla sig Gud med Fader vår och Herrans välsignelse. Vilket jämväl bör ske när de återkomma.”

Kyrkan och religionen var en viktig del av krigshärens liv ute i fält. Att försumma en fältgudstjänst sågs inte med blida ögon och bestraffades hårt – ibland med förlust av livet! Gud var den som i slutändan avgjorde om seger eller fölust och därför var det viktigt att alltid i alla lägen ära Gud. Karl XII var en djupt religiös människa och alla hans handlingar måste kunna rättfärdigas inför Gud i himlen – om än inte inför alla männsikor här på jorden. Idag intar inte fältgudstjänster den plats i soldatlivet som när karolinerna stolt marscherade från slagfält till slagfält under det Stora Nordiska Kriget.

Related posts