Man frågar sig vad de sysslat med sedan sist?
Andreas Jismark (Gitarrist, låtskrivare):
– Strange Paradise släpptes tidigt på hösten -95. Sent på hösten efter en mindre turné beslutade vi oss för att separera från den dåvarande trummisen och dåvarande gitarristen. Det kändes inte som om vi strävade riktigt mot samma mål. Så då kallade vi in vår nuvarande trummis Tuben (Torbjörn Söderman) och Jimmy Monell, programmering. Sedan åkte vi till Bristol och spelade in skivan Eyes cold kisses, som fortfarande än idag inte har släppts.
Varför inte då?
– Jo, för vi lämnade vårt skivbolag Memento Materia sen, för jag var inte nöjd med skivan, sen skrev vi på med Jimmy Fun som är Per Gessles förlag. Så började vi direkt att spela in nya demos. Sen åkte vi och spelade in den plattan igen i Danmark. Vi spelade in en jättedyr skiva utan skivbolag och när den var klar så ville alla skivbolag som blev erbjudna den ändra massa och styra den i olika riktningar. Men vi har alltid känt att April Tears består av en massa olika saker som måste vara med, alla bitar, så vi ville inte göra det. Allt strul ledde till att skivan inte kom ut. Under 1998 kändes det som om vi hade fått gå upp på ett berg och se utsikten och sedan bara togs allt ifrån oss. Så under det året var vi knappt produktiva över huvud taget. Sedan satte vi oss, jag och Jimmy, 1999 och jobbade med några nya låtar och jag sa “Nu ger vi det här en sista chans” och det gjorde vi. Efter det spelade vi ett par gånger för skivbolag, däribland Telstar som vi skrev på för. Så hösten -99 började vi spela in skivan som alldeles strax kommer till världen!
Vad är det som har drivit dig under den här tiden när det har varit massa problem?
– Min enorma tro på det här bandet och på våra låtar. Så enkelt är det. Det finns så många bromsklossar i den här jädra skivbranschen som har stoppat upp väldigt många talangfulla människor och väldigt bra band och förstört bra band. Det ska fan inte hända oss, fast det har det ju gjort på sätt och vis, men vi ger oss inte, vi kommer tillbaka. Man kan köra över oss med en ångvält, men vi kravlar oss upp och kommer tillbaka. Det går inte att stoppa oss!
Andreas, som skriver alla låtar till bandet, beskriver sig själv som en ganska rastlös person. Han menar att det också märks i hans låtskrivande. Det ska inte vara för långa låtar utan koncisa, klassiskt uppbyggda låtar med refränger, verser, slingor och stick.
– Något som vi verkligen har utvecklat under åren tycker jag är vår dynamik. Vi har blivit mer dynamiska. Det är klassiska pop- och rocklåtar med lite elektronisk blues.
Ett band som väcker känslor
The April Tears har en växande skara av fans som bara älskar dem besinningslöst. Men de verkar också kunna uppröra folk på ett märkligt sätt. Vissa verkar bli irriterade på dem.
Vad tror du det är som får folk att antingen älska eller hata er?
– Man kommer ju inte så mycket i kontakt med folk som hatar bandet, men om folk gör det så är det ju fantastiskt! Då berör man ju verkligen folk. Berör man inte någon och alla står apatiska då ska man nog lägga av. Jag tror att om folk hatar oss är det nog för att vi är så säkra på att vi är så jävla bra på det vi gör. Det är nog en bidragande orsak. Vi kanske inte gör den musiken som är mest i ropet, vi gör våran grej, liksom, det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra. Vi kommer inte att hoppa på någon trend. Vi kan ta vilka influenser som helst och baka in, men det kommer i alla fall att låta som April Tears i slutänden. Vi är säkert sådana personer som folk kan reta sig på, speciellt om man känner att man själv skulle vilja vara med i ett band som April Tears och skriva så bra låtar! Hade jag stött på oss och inte varit med i bandet hade jag tyckt att det var så fruktansvärt bra, alltså. Vi är ganska tidlösa, tycker jag, även om folk vill binda oss mycket till 80-talet. Jag tycker vi har både framtiden och bakåt i vår musik. Ganska tidlösa poplåtar, egentligen.
Sångerska som hänför
Om man har turen att få gå på en spelning med detta band så är det inte bara de starka låtarna som griper tag i en, de flesta blir också hänförda av den mycket karismatiska sångerska Sara Gunnarsson. Denna kvinna verkar vara född för att stå på scenen, även om man då och då kan höra ond kritik om hennes sång. Faktum är att just Saras speciella sätt att sjunga nog är ett av The April Tears starkaste kännetecken.
En annan stark personlighet på scenen är bandets yngsta medlem, basisten Christian Berg. Bara han ensam verkar kunna dra horder av kvinnliga fans till spelningarna.
– Kitte (han kalls så) är ögongodis för pandabrudar! Basister är ju basister. En bra basist ska stå still och vara snygg, och det gör Kitte jävligt bra. Fast han har börjat röra på sig lite för mycket nu. Han tycker inte han får utrymme nog, han har börjat putta bort Sara från scenen.
En och annan anekdot
Det har nu gått nästan tio år sedan The April Tears bildades och många gig har genomförts sedan dess. Andreas kan berätta en hel del historier om saker som har hänt och människor de mött. I dag kände han för att dela med sig av en incident som inträffade för en tid sedan när bandet spelade i Åre.
– När vi var i Åre så var även Balsam Boys där och spelade. Vi hade det stora nöjet att ha efterfest med dem. De är ju moderater, och det är ju inte så vanligt att rockartister, ja nu vill jag helst inte referera till dem som rockartister, men att man sitter med några som verkligen är moderater på en efterfest. Jag tycker att det sista man tänker på efter en spelning är att ragga. Jag kan nog tala för hela bandet, det är ingen som raggar, vi håller inte på med det. Men det var deras grej. Så de fixade brudar och beställde in champagne till sitt hotellrum och sådär. Så Kitte och jag tänkte att nu blir det roligt här. Vi bjöd in oss själva till deras fest där de satt med varsin tjej och hånglade eller pratade lite, och vi satt på golvet och drack varsin folköl. Utan att säga det till varandra så hade vi liksom en plan att vi ska sitta här och vänta ut till de här tjejerna ger sig och går hem. Och Balsam Boys-killarna sa “Öh, det är väldigt mycket folk härinne nu”. Och timmarna gick mot morgontimmarna och vi gick inte! Vi satt kvar och tjejerna började droppa av en efter en. Sen sa vi “Tack ska ni ha, schysst fest” och gick. Det var skitkul, det var värt varenda tråkig timme!
Annika Mellin