Kung Fredrik I:s riksråd kom att domineras av kanslipresidenten Arvid Horn, rikets verklige ledare mellan 1720 och 1738. Avstampet för den nya svenska politiken och rollen i Östersjön var fredsfördraget i Nystad 1721. Sverige lyckades bibehålla största delen av Finland inom riket, men fick se sina Östersjöprovinser och Ingermanland gå förlorade till Ryssland. Karelen och den gamla svenska fästningen Viborg hamnade på den ryska sidan. En svensk gräns allt för nära den nya ryska huvudstaden S:t Petersburg ville tsar Peter undvika. S:t Petersburg tog i och med detta över rollen som Östersjöns viktigaste stad. Sverige och Ryssland ingick ett förbund med försvarsgarantier mot Danmark.
Med fred i landet kunde råd och riksdag koncentrera sig mer på inrikespolitiken. En ny skolordning gav upphov till yrkesskolor. Det Ostindiska kompaniet fick monopol på handel med Fjärran Östern. En ny enhetlig lag, Sveriges Rikes lag, togs i bruk 1734.
Tankar på revansch mot Ryssland bidrog konkret till bildandet av ett oppositionsparti i riksdagen mot Arvid Horn fredspolitik gentemot grannen i öster. Oppositionen anklagade Horn och hans anhängare för att tala i “nattmössan” och utnämnde sig själva till “hattar” (1734). Vid riksdagen 1738 fick hattpartiet majoritet i riksdagens styrande, hemliga utskott, det så kallade sekreta utskottet. Rådsledamöter som inte delade hattarnas åsikter avskedades och ett maktskifte ägde rum. Man har kallat detta för en tidig form av parlamentarism, där valresultatet i riksdagen avgör vem och vilka som ska styra landet. Arvid Horn avgick och hattpartiet ingick ett vänskapsförbund med den västliga stormakten i Europa, Frankrike.
Hattarna fick 1741 till stånd en överenskommelse med Frankrike där Sverige – mot fransk ekonomisk ersättning – skulle angripa Ryssland. Anfallet skedde i juli 1741. Kriget var illa förberett och blev ett fiasko. Ryska trupper besatte återigen hela Finland och svenskarna kapitulerade i augusti 1742 i Helsingfors. I freden i Åbo följande år fick Sverige behålla större delen av Finland om man gick med på att utse Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare (Kung Fredrik hade inga arvingar). Sverige godtog detta krav, trots den uppenbara ryska inblandningen i Sveriges styrelse. Från att ha varit en stormakt vid sekelskiftet hade Sverige förvandlats till en rysk lydstat. De holstein-gottorpska anhängarna vann en segsliten kamp över Hessen-anhängarna, en kamp som pågått ända sedan Karl XII:s dagar.
Sveriges kraftigt försvagade utrikespolitiska ställning ledde till ökad aktivitet av stormakternas ambassadörer i Stockholm. Rysslands sändebud J A von Korff inledde ett nära samarbete med mösspartiets riksdagsmän, bland dem mösspartiets “oppositionsledare” Samuel Åkerhielm, medan franska mutor uppmuntrade hattpartiets politiker. Det ryska sändebudet var dock alltför påstridigt och hattpartiet fick ökat stöd. Åkerhielm tvingades lämna riksdagen. Detta bidrog till förnyat svenskt självförtroende. Ett försvarsförbund slöts med Preussen och ett ekonomiskt fördrag undertecknades med Frankrike 1747, vilket resulterade i sämre relationer med Ryssland.
Sedan kung Fredrik avlidit 1751 kröntes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till ny regent. Enligt konstitutionen var han i likhet med sin företrädare näst intill maktlös, men hans hustru, drottning Lovisa Ulrika, var syster till Preussens upplyste despot Fredrik II den store. Ett rojalistiskt kuppförsök genomfördes av anhängare till det nya kungaparet, men var illa planerat och misslyckades. Lovisa Ulrika misstänktes vara en av hjärnorna bakom kuppen. Hattpartiet hade fortfarande makten i sekreta utskottet och beslöt 1757 – efter fransk påtryckning – att Sverige skulle gå med i pommerska kriget (ett av krigen i sjuårskiget) mot just Preussen, där drottningens bror var kung. Kriget, som utbrutit 1756, rasade mellan Preussen å ena sidan och Ryssland, Österrike och Frankrike å andra sidan. Fred åstadkoms (freden i Hamburg, 1763) med Preussen utan landavträdelser för Sverige. Ironiskt nog var det Lovisa Ulrika som lyckades förmedla den milda freden.
Hattpartiet var vid denna tidpunkt hårt belastat genom fiaskot i ryska kriget och genom den av drottningen förmedlade freden 1763. Även hattpartiets store sponsor, Frankrike, hade blivit allt mer irriterat över partiets politik. Samma år blev emellertid Katarina II kejsarinna av Ryssland. Ett viktigt mål för henne var att se till att Sverige skulle förbli svagt. I avtal med Ryssland förband sig Danmark och Preussen att hindra genomgripande förändringar i Sverige.
Det blev regimskifte 1765. De “yngre” mössorna tog över. Partiet, som under 1730-50-talen, rekryterat medlemmar från högadeln, ändrades nu till de ofrälses (dvs. borgares och bönders) förmån. 1766 års tryckfrihetsförordning gynnade direkt de ofrälse. Hattpartiet, däremot, blev allt tydligare identifierat med adeln. Mössorna genomförde en hårdhänt finanspolitik för att förbättra landets ekonomi. Många regleringar (bl.a. bottniska handelstvånget, där ingen utrikeshandel fick bedrivas till och från Bottenvikens städer) slopades. Förbud infördes, bl.a. mot kaffe, tobak och punsch.
Mössornas utrikespolitik innebar ett närmande till Danmark, Ryssland och Storbritannien. Detta oroade Frankrike, som började verka för en statskupp i syfte att stärka kungens makt. Men brittiska agenter kom planerna på spåret och det kom till Rysslands och mössorna kännedom att det svenska hovet, hattpartiet och Frankrike planerade något. I detta läge ville hattarna inkalla riksdagen 1768, men mössorna var starka motståndare. Då hotade emellertid monarken Adolf Fredrik med att avgå om inte riksdagen skulle kallas (abdikationskrisen). Mössorna gav med sig och vid riksdagen 1769-1770 tog hattpartiet över makten. Ryssland och Danmark reagerade starkt, men förmådde inte att starta något krig mot Sverige.
Med hattpartiet vid rodret och med ny konung, Gustav III, närmade sig landet åter Frankrike och en ny allians med Frankrike blev officiell 1771. Den 19 augusti 1772 genomförde kungen en statskupp, väl understödd av Frankrike. Åter var Ryssland (fullt upptaget med att stycka Polen) och Danmark oförmögna att militärt stoppa ändringen. En allmän trötthet på partiarbetet i riksdagen hjälpte till att legitimera statskuppen. De högre officerarna, som var adelsmän, trodde att statskuppen skulle gynna adeln och därmed eliminera hotet från de ofrälse – dvs. mösspartiet – i riksdagen. En ny regeringsform (1772) antogs av riksdagen. Enligt den skulle kungen styra landet och utrikespolitiken, men fick inte starta krig. Riksrådet skulle ge kungen råd. Riksdagen hade rätt att bestämma skattens storlek och delade lagstiftningsmakten med kungen. Riksdagen skulle också godkänna anfallskrig. Gustav III:s och sonen Gustav IV Adolfs regeringstid kallas den gustavianska tiden (1772-1809).
Regenter:
- Ulrika Eleonora, 1719-1720
- Fredrik I, 1720-1751
- Adolf Fredrik, 1751-1771
- Gustav III, 1771-1792
Kanslipresidenter:
- Greve Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, 1710-1719
- Greve Gustaf Cronhielm af Flosta, 1719
- Greve Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, 1720-1738, mössa
- Greve Carl Gyllenborg, 1739-1746, hatt
- Greve Carl Gustaf Tessin, 1747-1752, hatt
- Friherre Anders Johan von Höpken, 1752-1761, hatt
- Greve Clas Ekeblad, 1761-1765, hatt
- Greve Carl Gustaf Löwenhielm, 1765-1768, mössa
- Greve Clas Ekeblad, 1769-1771, hatt
- Friherre Joachim von Düben, 1772, mössa