Chinchillan är kanske det sällskapsdjur som ser mest “keligt” ut, men något keldjur i egentlig bemärkelse är det inte. Därför passar det heller inte för små barn. Dem passar det bättre med marsvin och kaniner. Chinchillan är i grunden ett mentalt ganska känsligt djur som ställer en hel del krav på sina ägare och man kan få vänta ganska länge på den första närkontakten. Man kan alltså inte bara gripa tag i en chichilla och börja smeka den och kela med den. Det blir i så fall kanske första och enda gången man får tag i djuret…
Annars är det här, kroppsligt sett, ett tåligt och robust djur. Chinchillan hör till gnagarna. De har vissa likheter med marsvin, kaniner och ekorrar. Men i en väsentlig detalj skiljer de sig från de nämnda gnagarsläktingarna på så sätt att om de sköts rätt blir de mycket äldre. De kan bli upp mot 20 år gamla.
Chinchillan blev först känd i Europa som skinn till det vackra folkets pälsar. Det skedde så tidigt som under 1500-talet, som en följd av de spanska conquistadorernas erövring av Sydamerika. Naturligt lever de på Andernas sluttningar på höjder upp från 2 000 m ö h och ibland ända upp till 6 000.
En ohämmad jakt inleddes på de arma djuren och de kom snabbt nära utrotningens gräns. Under 1900-talets början blev man allt skickligare i att odla djuren och det blev de vilda stammarnas räddning. I dag är inte chinchillan utrotningshotad. Långt senare fick djuret sin roll som sällskapsdjur. Chinchilla har en ganska lång mognadstid, Eftersom de först i två-årsåldern anses vara fullvuxna. De väger då upp till 600 gram. Hanarna är något lättare.
Snacksalig
I likhet med sin sydamerikanske släkting marsvinet, är också chinchillan en ovanligt språksam krabat. Den kan prestera dovt muttrande ljud, höga skrik och fräsningar och annat. Alla de där ljuden använder de förstås också när de kommunicerar.
En evig fråga alla blivande djurägare ställer sig, är om man ska skaffa ett eller två av den tilltänkta djurarten? När det gäller chinchilla, så är svaret att det går fint att ha bara ett djur. Men då gäller, som med de flesta andra djur, att människan ställer upp som sällskap och visar sitt djur stort intresse varje dag.
Det går förstås också fint att ha två chinchillor. Den som inte vill ha en hane och en hona, rekommenderas att skaffa två honor. De kommer att samsas så länge de inte har någon kavaljer att bli osams om.
Det finns exempel på chinchillaägare som valt en annan väg att skaffa sällskap till sin skyddsling. De har helt enkelt skaffat en kanin som kompis till chinchillan. Det är dock inget som kan rekommenderas, även om det som sagt finns exempel på sådana försök som lyckats bra.
De är de utpräglade vanedjur, som oundvikligen måste ha en skyddad plats som är deras egen. Alltså en plats där de kan känna sig trygga.
Rejäla grenar
Den platsen är buren! Det går inte att ha en chinchilla lösspringande i lägenheten, eftersom det finns alltför många faror där för djuret, elektriska sladdar till exempel. Dessutom skulle den inte trivas något vidare med det.
Chinchillans hem ska vara en stor och hög fågelbur, där det finns rejäla grenar att klättra och bita i, och hyllor som den kan sova på och hålla utkik ifrån. Lämplig är en parakitbur med extra överdel som säljs i de flesta zoo-affärer. Många chinchillaägare ordnar också med en sovlåda, ungefär som en större fågelholk, till vilken djuret eller djuren kan dra sig tillbaka och få lugn och ro under sovperioderna. De här djuren är nämligen mycket egensinniga och dessutom nattdjur, vilket gör att de under dagarna måste få vara i fred för att få sin nödvändiga dygnsvila.
Självklart måste djuret få komma ut då och då för att dels springa av sig, och dels umgås med sin ägare. Men det ska naturligtvis ske under uppsikt så chinchillan inte löper risk att skadas.
Kosten viktig
I vilt tillstånd äter chinchillor bark från buskar, rötter, lökar och det torrt gräs. Som tamdjur bör de förstås ges en liknande kost. Det är alltså bra att ha en klättergren i buren, den håller ju djuret med bark också. I övrigt bör stommen i fodret bestå av fint, grönt hö som serveras i en foderhäck eller i en grenklyka. Därifrån kan djuret plocka ut de delar av höet det vill ha.
Dessutom äter chinchillan pellets. Det finns speciellt chinchillapellets.
Kosten kan också drygas ut med havre och vetegroddar. Försiktig bör man vara med solrosfrö. Då och då, och i mindre mängd, kan en äppelbit, russin (brukar de älska), knäckebröd, morot med mera ges.
Klöver, kål, sallad, apelsiner och vindruvor ska inte ges! Färska grönsaker och frukt bör man vara sparsam med. Fröblandningar avsedda för andra djur ska inte serveras. Anledningen till det är att de kan innehålla feta frön och nötter, som i längden inte är bra för chinchillans mag- och tarmsystem.
Får inte vara fet
Så här ska chinchillan vara för att man ska känna sig säker på att den är frisk: pälsen ska vara jämn, tät, mjuk och luftig. Nosen måste vara torr och ren och tänderna ha en gulorange färg. De undre gnagtandparet ska vara längre än det övre. Djuret ska ha klara och glänsande ögon och det ska vara rent och torrt omkring dem. Den yttre kanten på öronen ska vara slät och inte ha någon beläggning. Området kring analöppningen ska vara rent och avföringen ska vara oval/rund och torr. Vidare får chinchillan inte vara fet eller överdrivet mager. Idealet är ett slankt djur med normalt hull på revben och kring kryggraden.
Avviker djuret i något avseende från detta, är rådet att kontakta en veterinär med kompetens att ta hand om och behandla smådjur. Det finns duktiga sådana i Halmstad.
Inga djur är handtama av födseln. För att få chinchillor tama krävs arbete, tålamod och förståelse. Man får på inga villkor tvinga sig på en chinchilla. Istället måste djuret få ta initiativet.
Man kan börja kontakttagandet genom att öppna burdörren och sträcka fram handen, gärna med något godis (russin till exempel). Så småningom kommer djuret självt fram och bekantar sig med ägaren. Från detta är steget inte långt till att djuret hoppar upp i handen och låter sig bäras. Men kom ihåg att allt kan spolieras om man bryskt försöker gripa tag i djuret.
Kan vänja om
När man sedan ska bära chinchillan är det bra att hålla ett stadigt grepp om hela svansen. Så småningom, när djur och människa lärt sig varandra, kan man släppa taget om svansen.
Chinchillan är ett nattaktivt djur, varför den måste få ha sina sovperioder där inne i lådan under dagen ifred. Ofta brukar de “vänja om” och hålla sig vakna stora delar av dagen och då umgås de gärna med sina hussar/mattar.
Naturligt är chinchillan ett gråaktigt djur. Men som tamdjur och utställningsdito finns de i en mängd varianter, till exempel albino, vit, vit med svarta täckhår, silver, safir, champagne, ljus/mörk brun och beige, grå, mörkbrun, kolsvart och ammetssvart.
Inte för de små
Det anses att först när barnen kommit upp i tonåren är de mogna att ta hand om en chinchilla. Först då kan barnen förstå en chinchillas många olika beteenden och svara upp på rätt sätt mot dem. Men för att djuren inte passar de små barnen finns ingen anledning att avråda familjer att skaffa dem. Det är verkligt trevliga och intressanta djur, som rätt skötta blir mycket tillgivna och tama.
Och de små barnen kan ju ha väl så mycket glädje av en chinchilla bara genom att titta på dess förehavanden i sin bur.
Den främsta anledningen till att en chinchilla inte passar små barn, är att djuret är livligt, gärna tar höga skutt och är egensinnigt. Ett nog så viktigt faktum i sammanhanget är att chinchillor är skymnings- nattaktiva. Under dagen, den period då barnen har glädje av sina djur, vill chinchillor ligga och sova.
Men för tonåringar, som slutar skolan kanske vid 16-tiden, kan de efter bestyren med läxorna bli till stor glädje.
Hans Norling