Sveriges politiska historia sträcker sig mycket längre bakåt än år 1521. Perioden närmast dessförinnan, kallat unionstiden, präglades av motsättningar mellan den nordiske unionskungen och stormän (ofta godsägare och krigare, dvs. adelsmän). Norden bestod vid denna tid av två “länder”, dels Danmark-Norge, dels Sverige-Finland. Unionskungen hade ärvt kronan i dessa båda länder. År 1520 blev dansken Kristian II unionskung över de båda länderna. Han var inte omtyckt i Sverige. Kungen inledde därför strider med svenska stormän. Den främste stormannen var Sten Sture den yngre. Han var riksföreståndare men strävade efter att bli furste över Sverige och skapa en stark stat. I strider med unionskungen blev emellertid Sten Sture dödligt sårad.

Väl framme i Stockholm lät Kristian II avrätta 82 anhängare till Sten Sture på Stortorget i Gamla Stan i november 1520 – formellt anklagade som kättare för att ha förolämpat Kristian II:s närmaste man i Sverige, Uppsalas ärkebiskop Gustaf Trolle. Händelsen har kommit att kallas Stockholms blodbad. En nära anhörig till flera avrättade stormän, Gustav Eriksson Vasa (född 1496 på Lindholmens gård mellan Stockholm och Norrtälje), beslöt att ta upp kampen med Kristian II 1521. Han valde landskapet Dalarna till fäste för sin “frihetskamp” mot unionskungen. Gustav valdes till riksföreståndare i Sverige, men de stora slotten i landet var fortfarande lojala mot Kristian. Den tyska staden Lübeck – som ville utöka sin handel i Östersjön – såg en chans att bryta den danska dominansen över Östersjön och var därför redo att hjälpa Gustav. Med hjälp av Lübecks soldater kunde Gustav erövra de stora slotten. Den 6 juni 1523 – i dag Sveriges nationaldag – kunde riksmötet i Strängnäs välja Gustav Vasa till kung över Sverige-Finland. Perioden 1521-1611 kallas i svensk historieskrivning för äldre Vasatid.

Gustav Eriksson Vasa fick kunganamnet Gustav I och hans regeringsperiod var lång, från 1523 till 1560. Ute i Europa pågick reformationen. År 1517 hade den tyske prästen Martin Luther häftigt kritiserat den katolska kyrkan i 95 teser. I Sverige blev Olaus Petri, lärare vid domskolan i Strängnäs, reformationens främste talesman. Han gav ut Bibelns Nya Testamentet på svenska (1526), dittills hade Bibeln endast gått att läsa på latin. Vid riksdagen i Västerås (1527) beslöts att kung Gustav skulle få tillgång till kyrkans inkomster och ta över biskoparnas slott efter att Gustav hade skicklat spelat ut de ofrälse mot prästerna i riksdagen. Detta markerade en kraftig brytning mellan Gustavs Sverige och påven i Rom. En av Gustavs främsta opponenter mot reformationen, biskop Hans Brask, fann det för gott att lämna landet. Laurentius Petri blev den förste reformerta ärkebiskopen. Gustav moderniserade Sveriges styrelse. Han upprättade ett kansli, som skulle sköta korrespondensen i alla skatteärenden, och en räntekammare dit fogdarna skulle skicka in uppgifter om skatteintäkter. Genom att skaffa sig stark kontroll över landets inkomster kunde kungen stärka sin egen makt mot stormännen. Visserligen mötte Gustav protester från ledande stormän, men han kunde skickligt splittra sin opposition (till exempel Västgötaherrarnas uppror 1529, som leddes av Ture Jönsson Tre Rosor i spetsen).

Även bönder protesterade och gjorde i vissa fall formliga uppror mot kungens byte av religion och mot höga skatter (exempelvis Första dalupproret 1524-1525). I det så kallade klockupproret (1531) protesterade bönder mot att Gustav Vasa bestämt att varje kyrka skulle lämna en av sina klockor i skatt för att kunna avbetala de höga krigsskulderna till Lübeck. I ett krig 1534 mot Lübeck allierade sig Gustav med Danmarks kung Kristian III och hansans inflytande över Sverige bröts. Ett hårdare styre av Gustav Vasa ledde till nya proteststormar. Nils Dacke i Småland gjorde tillsammans med bönder uppror 1542-43 (Dackefejden), men kungen anföll med sina knektar och upproret kunde slås ned. Dacke själv dödades och hans släkt avrättades eller deporterades till Finland. Dackefejden var det sista mer allvarliga uppror som Gustav fick erfara. Kungen ville säkra makten åt sin egen släkt och drev igenom beslut att framtida kungar skulle ärva tronen i stället för att väljas till den (arvföreningen 1544 på rikdagen i Väserås).Sonen Erik blev kronprins. För att stärka ättens makt lät Gustav utropa sina yngre söner till hertigar över ärftliga hertigdömen. Andre sonen, Johan, blev hertig över Finland.

När Gustav avled år 1560 kröntes Erik XIV till kung. Ungefär samtidigt kollapsade det tyska styret över norra Baltikum. Borgarna (handelsmän i staden) och adeln i Estlands viktigaste stad Reval (i dag Tallinn) valde att bli lojala mot kung Erik och Estland tillföll därför Sverige, som nu kraftigt utökade sitt territorium.Erik XIV led av sjuklig misstänksamhet och lät 1563 sin sekreterare Jöran Persson anklaga kungens bror, den i Finland bosatte Johan, för högförräderi på grund av att Johan, som var gift med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, misstänktes att ha lånat ut pengar till den polske kungen, sin svåger. Johan hann inte fly och spärrades in på Åbo slott. Han fördes till Gripsholms slott, dömdes till döden, men domen upphävdes. Även andra personer råkade ut för kungens misstänksamhet. En speciell domstol, Höga Nämnden, utfärdade domar mot olika personer. Likaså var kungen avogt inställd mot medlemmar i ätten Sture. De kunde tänkas vara potentiella rivaler till tronen, misstänkte kungen, och lät avrätta flera Stuvar. Kungens bror Johan tog därefter makten och lät fängsla Erik (1568-69).Den nye Vasakungen, Johan III, fick ta itu med det så kallade nordiska sjuårskriget, som utbrutit mellan Danmark och Sverige redan 1563 och gällde kontrollen över Östersjön.

Fientligheter mellan Sverige och Polen avtog och år 1570 åstadkoms fred med Danmark i Stettin. Den svenska borgen Älvsborg, nära Göta älvs utlopp vid Västerhavet på västkusten, hade fallit i danskarnas händer och Sverige var beroende av en sjöväg västerut. I den så kallade Älvsborgs lösen fick Sverige köpa tillbaka fästningen av danskarna för 150.000 daler silvermynt. I fredsuppgörelsen ingick också att Sverige skulle avsäga sig sina anspråk på Gotland. Johan III:s son, Sigismund, efterträdde sin far 1592. Sigismund, som både var kung i Polen (sedan 1587) och Sverige, var katolik. Året efter slog Uppsala kyrkomöte fast att Sverige skulle fortsätta vara lutheranskt och man antog den augsburgska bekännelsen, som blev svenska kyrkans trosbekännelse. Sigismunds farbror, hertig Karl, som styde över hertigdömena Södermanland, Närke och Värmland, kallade på kungen och bad honom godkänna resultatet av Uppsala kyrkomöte. Sigismund kom till Stockholm, följd av polacker och katolska präster utsända av påven, men farbrodern Karl lyckade få igenom sina krav och Sigismund kunde efter att ha godkänt mötesresultatet återvända till Polen. Karl utsågs att styra landet medan Sigismund vistades i Polen.

Karls första triumf blev en fred med Ryssland efter ett krig, som varat mer eller mindre sedan 1560-talet och som slutade med freden i Teusina, en by i Ingermanland, inte långt från Narva i dagens Estland (1595), där det fastslogs att Sverige skulle behålla Estland, men att Karelen och Ingermanland skulle vara ryskt. Grunden för Sverige som en stormakt i Östersjön hade lagts. Aktörerna i spelet om Östersjön var förutom svenskar, även tyskar, ryssar, polacker och danskar. Den stora sjöfararnationen Holland var också en aktör liksom, senare, England. Karls stärkte sin styrkeposition och kom i konflikt med rådet, medan borgare och bönder var anhängare till Karl. År 1595 lät hertigen sammankalla en riksdag i Söderköping och ständerna lät utropa honom till riksföreståndare. Många rådsmedlemmar och Sigismundanhängare fick fly till Polen. Brytningen mellan kungen och hertigen var ett faktum. Olika lojaliteter gav uppror till stridigheter.

I östra Finland gjorde bönder uppror mot Finlands ståthållare Klas Fleming (det s.k. klubbekriget) på grund av Flemings fiendeskap mot hertigen. Bönderna stod på hertigens sida. Fleming lyckade slå ned upproret. Sigismund återkom till Sverige med en här 1598, men i ett blodigt slag vid Stångebro i Östergötland med hertig Karl begärde Sigismund vapenvila och gav sig av till Polen. År 1599 blev Sigismund avsatt av riksdagen och hertig Karl gjorde upp med kungatrogna adelsmän i Finland. Vid en riksdag i Linköping 1600 ordnades rättegång mot flera rådsmedlemmar och andra som varit trogna mot Sigismund. Riksföreståndaren Karl kunde år 1604 bli vald till kung Karl IX. I Ryssland rådde “oredans tid” – en maktkamp – där Karl IX hjälpte tsar Vasilij II för att inte Ryssland skulle bilda en “farlig” allians med Polen. Mot att Ryssland avstod Keksholms län till Sverige ryckte en svensk här in i Ryssland och befriade Moskva 1610. I Ryssland lanserades år 1610 Karl IX:s son Karl Filip till kejsarkandidat, men Karl Filip blev inte rysk tsar. I stället grundlades Romanov-dystastin med tsar Mikael från 1613. Dynastin skulle vara ändra fram till 1917 då Nikolaj II abdikerade och senare mördades av bolsjevikerna.Det krigiska 1600-talet tog sin början och den svenska krigsmakten förlade sin militära verksamhet till den europeiska kontinenten.

Hemma i Sverige slog kung Karl fast att Gamla Testamentets lag skulle gälla, dvs. att Bibelns ord och lagar skulle tolkas ordagrant.Gustav Vasa, hans söner och barnbarn hade förvandlat Sverige till en stormakt vid Östersjön. Karl IX:s son, Gustav Adolf, skulle fullborda verket. Gustav II Adolf blev kung år 1611 och perioden mellan 1611 och 1718/21 kallas stormaktstiden.

Regenter:

  • Gustav Vasa, (1521) 1523-1560
  • Erik XIV, 1560-1568
  • Johan III, 1568-1592
  • Sigismund, 1592-1599
  • Hertig Karl – Karl IX (1592) 1599-1611