Låtskrivaren i Charlies Magazine Mattias Blomdahl plöjer sig fram genom hjorden av kostymnissar vid Stureplan.
Med sig har han ett enormt fodral med den gitarr som sångerskan Charlotte Berg just investerat i.
Har ni lyckats nu i samband med att första plattan släpps?
– Drömmen kanske inte är att bli rockstjärna. Det tar av ens kraft och tid att ständigt sitta i möten och vara på promotionturnéer. Det är så mycket image och förväntan att man ska vara på ett visst sätt. Redan nu känns det för mycket med allt administrativt arbete. Därför blir det som en belöning att få gå in i studion och skapa vår kommande andra platta.
Vad står ni för?
– Vi är fem individer med järnviljor i Charlies Magazine, vi har skapat skivan utifrån det vi själva tycker låter bra och om sedan marknaden och skivköparna gillar det så är det bra. Men vi anpassar oss inte på något sätt, utan strävar efter att soundet ska låta som på demotapen vi fick skivkontrakt på. Vi hade hela konceptet färdigt då, jag menar det inre konceptet, en individuell känsla för hur musiken bör låta för att vi i bandet ska må bra när vi spelar. Nu hade vi turen att bli signade relativt sent, det är en sådan skillnad att komma in i musikindustrin då man är runt 25 år än om vi vore tonåringar som ännu inte hunnit skapa det där yttre skalet som gör att man bibehåller det individuella uttrycket oavsett vad andra säger eller vill påverka. Om man inte ser upp är det lätt att slukas med hull och hår, bli omstöpt i en style och tonläge som inte är ens eget. Sedan vänjer man sig med pengarna som faktiskt finns inom skivindustrin. Och förmår sedan att inte hitta tillbaks till ursprunget till den rytm som gjorde en så lycklig i den trånga replokalen i föräldrarnas garage. För oss i Charlies Magazine är det ett måste att bibehålla denna ursprungliga glädje och ha den lika levande och stark som under första klubbframträdandet och inför fullsatt stadium.
Varför skriver du på engelska?
– Det är inte på något sätt uträknat, även om det kan se ut så. Vissa kanske ser en skenhelighet mellan att skriva på ett språk som inte är ens eget och ändå måna om den privata sfär som är ens egen. Anledningen att jag skriver på engelska är att mina förebilder Stones, Clash, Beatles, formulerade sin poesi på engelska, dock inte med perfekt uttal och fet amerikansk accent, utan någonting mer liknande mjukheten i bakgrundsbruset på en vinylskiva. Mer ett tal än sång, det är också så jag bygger upp låtarna att de ska tala till lyssnaren än vara ett elektrifierat tokskrik uppskruvad till brutal volym.
Därför är Charlotte Berg lugn och viskande då hon drar mikrofonen tätt intill och med läpparna formar nästan tvingar orden ned i membranet så att de ska få största möjliga tydlighet när de mottages av publiken.
Sången är tydlig för att nå fram i sin upplevelse och smaker, till det läggs det melodiösa svenska uttalet till som gör uttrycket till svengelska.
– Egentligen är det svenska vi sjunger på, bara lätt maskerat. Mer och mer har jag börjat lyssna på svenska band, Bob hund, Olle Ljungström, Love Olsson som jag tycker är jättebra. Det finns en lockelse i att sjunga på svenska, det kommer till lyssnaren direkt till skillnad från en engelsk låt där man kanske mer lyssnar på melodin än orden och måste låta låten gå om några varv för att den ska landa och bli förstådd.
Varför utsätter du dig för framgång eller misslyckande?
– Jag har alltid varit medveten om att jag aldrig kan känna mig fulländad om jag inte skriver låttexter. Det är ett behov som pockar på och som omöjligt går att förbise. Jag var lika lycklig då jag satt och skrev låttexter för det första hårdrocksbandet jag var med i under gymnasiet. Låtarna kanske inte var det vackraste mänskligheten hört och rimmen stapplade likt snubblande elefanter. Men det var inifrån mig texterna kommit, som framfördes inför en handfull trogen skara lyssnare inkluderat hunden och guldfiskarna. Stoltheten att lyckas fästa poesi på papper som sedan befästs i lyssnarnas inre liv, skåda nyanserna av deras upplevelse i ansiktena.
Finns allt tillgängligt eller får du söka?
– Texterna sitter alltid längst inne, så jag gör musiken först och sedan formar orden. Går bortom det som är synligt i vardagen, söker vidare i det som ligger under ytan. Framförandet är minst lika viktigt som självaste sången, att det har en nerv som märks. Det känns direkt om texten och framförandet träffar eller om det studsar bort, flera gånger har jag skrotat texter som saknat kraften som gör att den talar direkt till lyssnaren. Det var faktiskt inte så länge sedan vi konstaterade att vi hade fans, det var några personer som kom fram och berömde oss för en spelning vi gjort i Vemdalen. Rickard som är med i bandet sa: Kolla, vi har fans! En upplivande känsla att få bekräftat att det finns de som tror på oss.
Daniel Åkerlind