Gustav II Adolf (1611 - 1632)
Gustav II Adolf ledde Sverige under några magiska år i det Trettioåriga kriget och blev en berömdhet i Europa som det talas om ännu idag. I Tyskland finns ett otal minnesmärken och monument över denne lysande militärstrateg. Men Gustavus var också ansvarig för många inhemska reformer som upphöjde Sverige från att ha varit en randstat kring Östersjön till att dominera regionen. Man kan anta att Gustav II Adolf var den som inspirerade Peter I (den Store) att senare under det Stora nordiska kriget göra detsamma för Rysslands del.
E.N. Williams har beskrivit Gustav II Adolf som "den största svenska kungen och en av de största statsmännen i europeisk historia".
Gustav blev kung 1611 och stannade fast vid makten tills hans död vid slaget om Lützen 1632. Han föddes 1594 som förstfödd son till Karl IX och Kristina av Holstein. Sedemera gifte sig Gustav med Maria Eleonora, dotter till John Sigismund av Holstein, och id etta äktenskap föddes en dotter; Kristina.
Gustav var bara 17 år när han blev Sveriges kung. Hans ungdom kunde ha varit en svaghet men Gustav visade redan i unga år ett stort politiskt och strategiskt tänkande. Han hade lärt sig en hel del av Johan Skytte och denne Skytte försäkrade sig om att den unga prinsen tidigt fick utveckla de nödvändiga egenskaperna för att kunna handskas med folk.
Gustav var mycket intelligent och väl insatt i de klassiska verken, juridik, historia och teologi. Han talade tyska flytande och behärskade ett flertal språk därtill. Redan vid 10 års ålder hade han bevistat rådsmöten och vid 17 års ålder hade han därför ett bra grepp om rikets affärer. Gustav ägde också en naturlig fallenhet för att leda soldater i fält. Han lärde sig autodidaktiskt det senaste om modernt artilleri och dess användning, han studerade logistik, militärorganisation och strategi. En hel del inhämtade han från Maurice från Nassau men Gustav var också en innovatör med egna äss i rockärmen.
Gustav ansträngde sig kroppsligen mycket hårt och han var en djupt religiös man och en god talare. Långt efter hans olyckliga frånfälle talades det i hela Europa om hans intensiva fysiska närvaro.
1611 var Sverige ett svagt rike - både hemma och utomlands. Eftersom han var så ung när han blev kung försökte Riksrådet att återinföra rådsmakten eftersom Karl IX hade urholkat den till stora delar. I januari 1611 tvingades Gustav att acceptera rådets krav på att enbart förläna högre ämbeten till män ur högadeln och att agera enbart efter konsultation med Riskrådet. Denna förnedrande erfarenhet skapade hos Gustav ingen hämndlystnad. Hela Gustavs regeringstid karaktäriseras faktiskt av ett avspänt och gott förhållande till högadeln och symboliserades av den vänskap han hyste till Axel Oxenstierna. Som kung var han också populär hos allmogen som representerades i Riksdagen där de hade rätt att uttrycka sina åsikter. Allt i allo fungerade Gustavs inrikespolitik väl.
Gustav II Adolf var en raritet under 1600-talet - en kraftfull monark med stöd ur alla samhällsklasser.
Gustav reformerade regeringsformen, utbildningssystemet, den militära organisationen och landets eknomiska struktur. Detta ledde till att han kunde föra sina arméer i Det trettioåriga kriget med stor effektivitet. Mycket av detta arbete utfördes av Axel Oxenstierna. Riksrådet utvecklades till att bli det högsta organet för centralstyret och blev inte på något sätt, så som många fruktade, spjutspetsen på en aristokratisk opposition. Innan Gustavs regeringstid hade Riksrådet utlyst möten på sporadisk basis. Mötena ägde rum när kungen krävde så och skulle hållas därhelst kungen för tillfället befann sig - ett högst olyckligt och, framför allt, opraktiskt förfarande.
Under Gustavs tid hade Rådet sitt permanenta säte i Stockholm och när kungen var utomlands fanns det utrymme för att fatta viktiga beslut även utan Gustavs närvaro. Oxenstierna i egenskap av ledare för Riksrådet såg till att allting flöt effektivt och till Gustavs stora tillfredsställelse.
Riksdagen deltog ständigt i regeringsarbetet. Traditionellt sett hade Riksdagen varit kungens allierade när konflikter uppstod med högadeln. Under Gustav II Adolf utvecklades en tydlig linje i riksdagsarbetet och senare under 1600-talet tog den över Riksrådets roll. 1617 introducerade Gustav den Riksdagsordning som fastställde antalet ständer till fyra - adel, prästerskap, borgare och bönder. Ständernas entusiastiska stöd till kungen var till stor fördel för honom i det krig som utkämpades.
Gustav uppnådde en fin balans mellan samhällets alla grupper - alla verkade mot samma mål och ingen riktig opposition mot hans person utvecklades under hans regeringstid. Gustavs personliga auktoritet var stor och hans förmåga att hitta kompromisslösningar en sann statsmans.
Gustav II Adolf och hans utrikespolitik är primärt associerad med det Trettioåriga kriget. När Sverige invecklades i kriget 1630 var de svenska trupperna relativt oprövade mot "riktigt" motstånd. Till hans död vid slaget om Lützen 1632 skapade han en imponerande rad av viktorior i det Trettioåriga kriget. Men Sverige hade naturligtvis varit involverad i en rad andra krig kring Östersjön under Gustavs regeringsbana.
Kalmarkriget mot Danmark mellan 1611 och 1613 var en kamp mot Kristian IV för herraväldet i Baltikum och Östersjön. I maj 1612 förlorade Sverige Älvsborgs fästning till danskarna. Kristian IV kunde dock inte bygga vidare på sin tidiga krigslycka och misslyckades med att invadera hela Sverige. I januari 1613 signerades fredstraktatet vid Knåred. Sverige betalade en stor lösensumma för att få tillbaka Älvsborg (betalades först 1619) men behövde inte betala tullar för att utnyttja Danska sundet.
Det Ryska kriget utkämpades mellan 1611 och 1617 - en tid då Ryssland slets mellan olika problem. De flesta ansåg Ryssland vara väldigt svagt - vilket stämde - och Sverige beslutade att utnyttja detta till sin fördel. Samtidigt ville man förhindra att den polska kronan tog över tsarväldet. En polsk ockupation av Ryssland kunde inte tolereras av Gustav och hans intervenition i saken fördes till lyckligt slut. Sverige fick Ingermanland och Karelen som sammanlänkade Finland med Estland - bägge redan svenska provinser. Man skulle kunna säga att om Gustav hade misslyckats i detta krig är det möjligt att adeln hade varit mindre välvillig mot honom i framtiden.
Gustav förde också en serie krig mot Polen - ett land som han var starkt misstänksam mot av rent historiska grunder. Krigen fördes från 1617 - 1618, från 1621 - 1622 och från 1625 - 1629.
Polens kung vid tidpunkten hette Sigismund. Han hade varit kung i Sverige innan han detroniserades år 1599 av Karl IX, pappa till Gustav.
Kriget hade två huvuanledningar; för det första Sigismunds kontinuerliga krav på rättmätigheten till Sveriges krona, och, för det andra, Gustav ville erövra hamnar på de livländska och preussiska kusterna för att kunna uppbära lukrativa tullavgifter. En stärkning av Sveriges ekonomi alltså.
1621 erövrades Riga. 1625 erövrades Livland. 1626 erövrades Memel, Pillau och Elbing - alla städer i polska Preussen. 1629 signerades traktatet i Altmark - påhejat av Kardinal Richelieu av Frankrike. Detta avtal ledde till att Sverige fick behålla de erövrade områdena vilket mer än fördubblade rikets inkomster. "Lejonet från Norden" kontrollerade nu effektivt all östersjöhandel.
Kardinal Richelieu av Frankrike ville ha till stånd en allians med den protestantiske Gustav II Adolf för att därigenom skapa en motvikt till den Habsburgska maktsfären i Europa. Om han även kunde locka Maxmillian av Bayern och hela den katolska ligan - så mycket bättre. Både Gustav och Richelieu var pragmatiker - trots att de stod i motsats till varandra vad religionen avsåg så insåg bägge att de behövde varandra för att kunna frammana en realistisk opposition mot Ferdinand.
När Gustav II Adolf anlände till Peenemünde i Pommern i månadsskiftet juni/juli 1630 med drygt 4.000 man hade ännu ingen formlig allians kommit till stånd. Detta oroade Kardinal Richelieu eftersom han inte hade någon som helst kontroll över vad Gustav kunde tänkas göra. Gustav erövrade Stettin och i princip hela Neumark-området i Brandenburg för att därigenom säkra kommunikationen till Sverige. När detta var gjort kunde han stöta djupare in i Tyskland. Denna uppgift blev tämligen enkel då femårstraktatet från Barwalde med Frankrike hade signerats i Januari 1631. Detta traktat gav Sverige 1 miljon Livres per år för att delvis täcka Sveriges krigskostnader. Frankrike stod så att säga för fiolerna och Sverige för bussarna. Fransmännen ansåg att den svenska armén var tillräckligt långt borta för att inte hota Frankrike och Ferdinands arméer måste sättas in mot svenskarna inom de tyska gränserna - ett arrangemang som föll Richelieu på läppen. Dock måste Sverige lova att inte störa de franska kommersiella intressena i Sachsen och Bayern, vilket Gustav mer än gärna gjorde.
En sak i Barwalde-traktatet störde Richelieu; ingen part fick ingå separatfred med fienden för den femårsperiod som avtalet skulle gälla, nämligen från 1631 - 1636, och för många av Richelieus fiender i Frankrike - och det fanns många - verkade detta som om om han hade knutit Frankrike för en längre period till en allierad som var protestantisk. Många av hans devoter hade svårt att acceptera traktatet trots att det riktade sig mot en gemensam fiende. Religionsrenheten var viktigare enligt dessa belackare.
Inte alla nordtyska prinsar välkomnade Gustav II Adolf med öppna armar. Både John George av Sachsen och George William av Brandenburg såg hans position i Nordtyskland som ett direkt hot mot den egna makten. Bägge herrar krävde en protestantisk konferens att hållas i Leipzig, vilket också skedde från februari till april 1631 där de protestantiska prinsarna övertalades att skapa egna oberoende arméer. Detta gick snabbt och överbefälet gavs till Hans George von Arnim - en god fältherre som hade tjänstgjort under Wallenstein men lämnat denne på grund av sin motvilja för restitutionen. Nu hade Gustav ett problem. Vad skulle hända om den protestantiska sammanslutningen från Leipzig skulle liera sig med den katolska ligan och forma ett försvar av den tyska friheten? Skulle han bli tvungen att föra ett tvåfrontskrig mot två olika arméer?
Denna prikära situation löstes av Tilly. Innan ett protestantiskt avtal kunde slutas förstörde katolikerna under just Tilly den viktiga staden Magdeburg vilkens oberoende hade garanterats av Gustav II Adolf. Denna stad var vid den tiden ett stort protestantiskt centrum och därmed viktig för alla protestanter. Staden fattade eld och över 20.000 civila dog i lågorna. Detta skapade naturligtvis stor ilska och uppgivenhet i hela det protestantiska Europa. Holländarna slöt ett avtal med Sverige att leverera ny utrustning till den svenska armén och med denna assistans marscherade Gustav mot Berlin. I Berlin fullföljde han sen sin ockupation av Pommern. Gustav erövrade också Mecklenburg där han återinsatte de hertigar till makten som Wallenstein hade fördrivit. Dessa aktioner bidrog till att återupprätta mycket av det protestantiska självförtroendet som hade gått förlorat efter Magdeburg-katastrofen.
Tilly fann det problematiskt att bemöta Gustav eftersom Maximillian av Bayern hade skrivit under ett hemligt avtal vid Fontainebleu med Frankrike i maj 1631 där han lovade att att inte understödja Frankrikes fiender mot att Frankrike erkände hans rike som arvrike. Detta var naturligtvis en farlig situation. Tillys armé hade tagit kvarter i Friedland som ägdes av Wallenstein. Han saknade underhåll och Wallenstein undanhöll allt understöd i förhoppning att Tillys misslyckande skulle leda till att han kunde återta makten åt sig själv. För att undkomma denna rävsax, anföll Tilly Sachsen. Det fanns logiska skäl för honom att göra så - där fanns mat och annan proviant som väl behövdes för den egna överlevnaden.
Leipzig föll snabbt och John George tvingades till att söka en allians med Gustav - resultatet blev traktatet från Coswig i september 1631. Deras kombinerade härer slog Tillys armé i grund i slaget vid Breitenfeld i samma månad. Gustav II Adolfs armé räknade 24.000 man och John George hade 18.000 man i fält. Tilly kunde ställa upp 35.000 man. När slaget var över hade Tilly förlorat hela sitt artilleri och över 18.000 soldater och han kunde med nöd och näppe rädda resterna i en vild flykt till Bayern.
Nu kunde ingenting hindra Gustav och han ockuperade snabbt nedre Palatinatet samt biskopsdömena Mainz, Bamberg och Wurzburg. I november 1631 marscherade den sachsiska hären in i Böhmen och intog Prag. Temperaturen steg.
Slaget vid Breitenfeld förändrade den militära och politiska strukturen i Europa. Efter detta fältslag fanns det ingen armé att uppbåda som kunde motstå Gustav II Adolf. Rörligheten och de snabba framgångarna oroade Richelieu som alltid hade ansett Gustav och Sverige som "lillebror" i alliansen mellan Frankrike och Sverige. Tyska regenter oroades lika kraftigt av den svenske Kungens framfart - speciellt när han under sitt vinterkvarter 1631-32 behandlade de ockuperade områdena i princip som sina egna. Han delade ut landområden som belöningar och insatte Oxenstierna som Generalguvenör över regionen.
I december 1631 erbjöd därför Richelieu franskt beskydd till vilken prins som helst som bad om det. Dock nappade enbart Ärkebiskopen av Trier på detta anbud och franska trupper skickades till Phillipsburg. Övriga Europa höll andan och hoppades att "Lejonet från Norden" skulle sluta ryta.
Ingenting kunde ändra på det faktum att Gustav II Adolf numer var Tysklands egentliga härskare. Maximillian avböjde Richelieus krav på ett neutralt Bayern och sökte öppet Ferdinands beskydd. Maximillian insisterade även på Wallensteins återinsättande till makten i Mecklenburg eftersom han ansåg detta som det enda sättet att hindra Gustavs vidare framfart. Så skedde också i december 1631. Under tiden gjorde Gustav Mainz till sitt högkvarter - somliga menade "huvudstad" - där han planerade för erövringen av det restliga Heliga Romerska Riket. Richelieu kunde inte göra någonting för att hindra honom. Efter förnedringen i Breitenfeld funderade Ferdinand till och med på att fly till Italien.
Opportunisten Wallenstein såg detta som ett tecken på att ytterligare försöka öka sin maktsfär. I april 1632 lovades han subsidier från Ferdinand och Spanien under Philip III och erkändes som Hertig av Mecklenburg.
I mars 1632 påbörjade Gustav sin invasion av Bayern. Han besegrade återigen Tilly i slaget vid Lech och Tilly sårades dödligt vilket medförde att det Heliga Romerska Riket förlorade en av sina mest erfarna generaler. I maj 1632 hade även Augsburg och München fallit i Gustavs händer. Detta markerade toppen av hans framfart. Efter Münchens fall började motgångarna. Han misslyckades med att inta Regensburg och i maj 1632 hade Wallenstein drivit ut sachsarna från Prag. Gustav marscherade norrut för att bistå John George och därigenom avbröt han också sin framfart mot Wien. Skälet till uppbrottet norrut var säkerligen misstankar om att John George plötsligt skulle byta sida och liera sig med Wallenstein istället. Någon särskilt stark lojalitet melllan allierade existerade sällan på den tiden. Här gällde det att bevaka sina egna intressen först och främst.
Sommaren 1632 offentliggjorde Gustav sina planer för Tyskland. Hans idé var att skapa två protestantiska fraktioner - Corpus Bellicum, som skulle ansvara för militära angelägenheter och Corpus Evangelicorum, som skulle sköta den civila adminsitrationen. Han ville bevara den befintliga statsstrukturen och samtidigt måna om säkerheten för alla protestanter i Tyskland. Han såg sig absolut inte som en framtida Kejsare av ett protestantiskt storrike.
För Sveriges del avsåg han att behålla erövrat territorium i södra Baltikum - från Vistula till Elbe. Detta skulle garantera Sveriges framtida säkerhet och inkomster från dessa områden skulle hjälpa till att betala de enorma kostnader riket hade haft för att hjälpa Nordtyskland mot det Heliga Romerska Riket. Ferdinand visade naturligtvis inget intresse för denna vision och planen kunde endast implementeras om Gustav fortsatte att vara militärt framgångsrik.
Wallenstein befann sig i en strategiskt väldigt stark position - der Alte Fetse nära Nürnberg. I september 1632 försökte Gustav att inta der Alte Fetse men misslyckades ordentligt. Detta misslyckande medförde att många utländska legoknektar i hans tjänst deserterade till fienden - ett vanligt tilltag även långt senare i historien. Nu marscherade Wallenstein mot Sachsen och Gustav kunde inte hindra honom. Leipzig föll snart i Wallensteins händer och nu önskade han en direkt konfrontation med den svenska hären. Skulle Gustav nappa på betet?
Wallenstein planerade sitt vinterkvarter till Lützen vilket Gustav fick reda på. Slaget om Lützen var nu nära förestående. Gustav attackerade Wallensteins katolska trupper den 16 november 1632. Gustav hade planerat ett överraskningsanfall men av detta blev intet. Wallenstein hade lyckats locka in svenskarna i en fälla och slaget urartade till ett fullskaligt fältslag. När krutröken hade lagt sig stod Sverige som segrare och Wallenstein flydde till Böhmen men priset för viktorian hade varit hög; 15.000 döda inklusive Kung Gustav II Adolf - enbart på den svenska sidan.
Utan sin galjonsfigur saknade de protestantiska trupperna fast ledarskap. Greve Horn och Bernard av Weimar tog över ledningen men deras personer saknade Gustav II Adolfs karismatiska aura.
Efter Lützen var det många som förespråkade fred. Gustav II Adolf var död och Drottning Kristina av Sverige gav fredsplanerna sitt fulla stöd. Även John George av Sachsen ville ha fred. Skulle det bli så?
Oxenstierna räddes ett pånyttfött Habsburg och gjorde allt i sin makt för att få till stånd ett möte där Sverige och Sachsen skulle diskutera en eventuell maktlösning. Mötet tog plats i Heilbronn i mars 1632 och resultatet blev en defensiv allians för att försvara protestantismen i Nordtyskland. John George deltog inte eftersom han numer stödde det Heliga Romerska Riket. Det katolska Frankrike och det protestantiska Sverige blev garantmakterna för den nya organisationen. I november 1632 lyckades denna nya allians erövra Regensburg - något som Gustav II Adolf misslyckades med. Men än var det ingen fred i sikte.
Tiden gick och kriget frotsatte. I september 1634 samlades den katolska armén vid Nordlingen. Mot dem stod den protestantiska diton under Horns befäl. Horns plan var att separera fiendens armé i två delar och ta upp striden mot de seprarerade enheterna under rörlig krigföring. Det blev en katastrof. Den svenska armén slogs i grund och Horn togs till fånga. Denna enda viktoria återinsatte Ferdinand som största maktfaktor i Europa. Protestanterna var i upplösningstillstånd och utan någon armé. Katolikerna hade två starka armér som redan hade bevisat sin duglighet. Under våren 1635 upphörde allt svenskt motstånd i Sydtyskland. Fredsförhandlingarna som hade påbörjats 1634 mynnade ut i Pragfreden som slöts i maj 1635. Kriget var äntligen slut.
