Stormaktstiden : Den senare Vasatiden (1611-1654) och den Karolinska tiden (1654-1718)

Som nykrönt kung fick Gustav II Adolf leda krig mot Danmark som hans far startat året innan. Också detta krig gällde kontrollen över Östersjön. Och återigen fick Sverige lösa ut Älvsborgs fästning (freden i Knäred, beläget vid Lagan i Halland, 1613). Denna gång kostade lösen 25 000 kg silver (en miljon daler silvermynt) - en för tid mycket hög summa. Bland annat fick kungen deponera sitt eget silver till myntverket. Under kriget hade kungen fått lova adeln att lyssna på deras råd vid lagstiftning och beskattning. De många krig kostade mycket pengar och många officerare behövdes.

Den inre styrelsen utvecklades starkt under Gustav Adolfs regeringsperiod. År 1617 utfärdades landets första riksdagsordning, där det stadgades att riksdagen skulle ha fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder). Adeln - det förnämsta ståndet - fick ett eget sammanträdeshus, Riddarhuset, att ha möten och överläggningar i. Talmannen för adeln fick titeln lantmarskalk. Kungen behövde adelns stöd i de många krigen och adeln sköt fram sina positioner.

Rättsväsendet utvecklades också genom grundandet av två nya överdomstolar, hovrätter: en för Sverige, Svea hovrätt, och en för Finland, Åbo hovrätt. Inom utbildning och upplysning märks grundandet av landets första gymnasium i Västerås under ledning av biskop Johannes Rudbeckius. Till Uppsala universitet skänkte kungen över 300 gårdar från Gustav Vasas arv.

Efter ett framgångsrikt krig med Ryssland kunde den svenska stormakten flytta sina gränspålar österut. Vid freden i Stolbova, en rysk by nära svenska gränsen, 1617 erhölls Kexholms län i Karelen samt Ingermanland. Ryssland var därmed isolerat från Östersjön.

Gustav Adolf önskade fred med Polen, men Sigismund, som fortfarande var kung i Polen, var inte redo att ge upp sina anspråk på kungatiteln i Sverige. I dett läge beslöt Gustav Adolf att anfalla Livland (i dagens Lettland), som innehades av Polen, och erövrade först staden Riga, sedan övriga Livland. Först sedan Gustav Adolf besatt stora delar av Preussen och kämpat framgångsrikt mot både polska och tyska kejserliga trupper gick polackerna med på vapenvila. Vid stilleståndet i Altmark (1629) som löpte på sex år erhöll Sverige Livland samt hade rätt att ta upp skatt från preussiska hamnar.

De fyra rivalerna runt Östersjön var Polen, Preussen, Tyska riket och Danmark. Danmark innehade Skåne, Blekinge, Gotland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Det stolta regalskeppet Vasa sjönk under sin jungfrufärd i Stockholm (1628).

I Europa hade det så kallade trettioåriga kriget startat år 1618 mellan katolska och protestantiska furstar och katolikerna tycktes gå segrande ur kriget. En sådan seger hotade att skapa ett starkt och enat tyskt rike - något som fruktades av fransmännen. För en årlig ekonomisk ersättning av 400.000 riksdaler lyckades Frankrike förmå stormakten Sverige att ge sig in i kriget med 36.000 man år 1630. Även drömmar om provinser på kontinenten och religiösa skäl var avgörande för kung Gustav II Adolfs inträde i kriget. Vid slaget i Breitenfeld, nära Leipzig, besegrades den katolska ligans ledare Tilly av svenska trupper och den svenske monarken drev katolikerna mot Sydtyskland. Slaget innebar en vändpunkt till protestanternas fördel i kriget och Sverige framstod starkare än någonsin tidigare. I Bayern, vid floden Lech, segrade svenskarna på nytt och katolikerna led stora förluster. Bland annat stupade generalen Tilly. München intogs av Gustav Adolf liksom större delen av Sydtyskland, men i Böhmen samlade sig katolikerna under sin nygamla general Wallenstein till nya anfall. I ett slag vid Lützen, sydväst om Leipzig, som utkämpades på morgnen i tät dimma, stupade dock kungen den 6 november 1632. Kungen hade kommit för nära fienden under ett anfall på en landsväg.

Axel Oxenstierna, som själv befann sig i Tyskland vid budet om kungens död, tog i praktiken över styrelsen. Kungens enda arvinge, dottern Kristina, var endast sex år gammal och en riksdag som sammankallades 1634 beslutade att att fem höga riksämbetsmän, främst bland dem Axel Oxenstierna, skulle styra landet som en förmyndarregering (1634 års regeringsform). De fem ämbetsmännen (riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren) fick ledningen för varsitt kollegium (en tidig motsvarighet till dagens departement). De fem kollegierna var: Kanslikollegium, Krigskollegium, Amiralitetskollegium, Kommerskollegium samt Svea Hovrätt. Dessutom inrättades en ny hovrätt i Jönköping, Göta Hovrätt.

Regeringsformen 1634, som kan säga vara en konstitution, stadgade också att regenten (kung eller drottning) skulle styra landet. Till sin hjälp skulle han eller hon ha kollegierna. Innan beslut fattades skulle rådet höras. Riksdagen skulle få vara med och besluta om lagstiftning och nya skatter. En ny hovrätt, Göta hovrätt, inrättades i Jönköping. Hela landet delades in i län, med landshövdingar som chef för varje län. Stockholms stads styresman kallades överståthållare.

Kriget i Europa rasade vidare och krigslyckan förbyttes i motgångar för Sverige. Vid nederlaget i Nördlingen (1634) slöt Sachsen och Brandenburg fred med kejsaren av det Heliga tysk-romerska riket (en löst sammansatt tysk "arvtagare" till det klassiska romarriket) och flera tyska furstar i tyska riken slöt fred med kejsaren.. Samtidigt skulle vapenstilleståndet i Altmark med Polen förnyas. ressat av motgången tvingades Sverige i gå med på att ge ifrån sig viktiga hamnar i Preussen till Polen. Förlusten av hamnarna, som gett den svenska staten en tredjedel av sina inkomster, orsakade en allvarlig ekonomisk kris. Förbud för utrikeshandel norr om Stockholm och Åbo infördes. Det ekonomiskt utarmade Sverige ingick ett nytt förmånligt avtal med Frankrike och fortsatte kriget på kontinenten och under befäl av generalen Johan Banér började svenskarna åter ta initiativet i krigföringen. I Wittstock, en stad i norra Brandenburg i Tyskland, besegrades sachsarnas och kejsarens förenade trupper av Banér 1636. Banér försökte sedan att i flera kampanjer, i bland tillsammans med franska trupper, att besegra kejsaren, men lyckades inte och efterträddes efter sin död av Lennart Torstensson.

Torstensson inriktade sina ansträngningar på att angripa kejsarens arvländer. I slaget vid Breitenfeld 1642 slog han de kejserliga trupperna. Därifrån anföll han sedan Sveriges rival om Östersjön, Danmark, och intog år 1643 Jylland. Samtidigt anföll svenska trupper under ledning av Gustaf Horn Skåne, men danska trupper kunde hålla emot, bland annat tack vare sin flotta. Efter att svenskarna börjat dominera även till sjöss (bl.a. efter slaget vid ön Fermen utanför Holstein, 1644) såg sig Danmark tvunget att begära fred. Vid freden i Brömsebro, på gränsen mellan Blekinge och Kalmar län (1645), erhöll Sverige Jämtland, Härjedalen samt Särna och Idre socknar efter ett "fälttåg" som kyrkoherden i Älvdalen organiserade och Halland på 30 år, Ösel och Gotland samt oinskränkt tullfrihet i Öresund.

Efter striderna i Danmark återvände Torstensson till kriget i Tyskland och anföll kejsarens arméer i Böhmen, där han vann en stor seger i slaget vid Jankowitz 1645. Efter segern anföll svenska trupper områden nära floden Donau och kom nära kejsarens huvudstad Wien, men Torstensson tvingades vända tillbaka sedan många soldater blivit sjuka. Torstensson efterträddes av Karl Gustaf Vrangel, som koncentrerade sina kampanjer till västra Tyskland, där han fick stöd också av franska trupper. Samtidigt ledde en av hans underofficerare, Königsmark, en framgångsrik attack mot Böhmens huvudstad Prag, som delvis intog av svenskarna 1648. Samma år lämnade Vrangel över befälet till Gustav II Adolfs systerson Karl Gustav.

Några månader senare under 1648 slutade trettioåriga kriget genom den så kallade Westfaliska freden (freden slöts i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster). Som segrarmakt erhöll Sverige hela Vorpommern med öarna Rügen, Usedom och Wollin samt ett stycke av Hinterpommern, staden Wismar med dess område, biskopsdömena Bremen och Verden, samt fem miljoner riksdaler silvermynt som ersättning åt de svenska trupperna.

Segrare i kriget var också den svenska adeln. För att skaffa pengar till det långa och dyra kriget hade staten sålt en stor del av sina gods, som köptes av adeln. Genom plundringar förvärvade svenska adliga officerare värdefull konst och dyra smycken. I takt med att adelns status ökade fick gruppen fler privilegier: skattebefrielse, företrädesrätt till statliga ämbeten, giftermål mellan frälse och ofrälse förbjöds.

När freden slöts hade Gustav II Adolf tronarvinge, dottern Kristina, blivit myndig. Hon tog över styrelsen 1644, men hade svårt att balansera makten mellan sig och den starka adeln. Gåvor, förläningar och belöningar till adeln fortsatte och fick till följd att adeln ytterligare ökade sitt inflytande. Rikskanslern Axel Oxenstierna föll i onåd och Kristinas gunstlig Magnus Gabriel de la Gardie fick ökad makt. Redan 1651 meddelade drottningen rådet att hon ville abdikera, men övertalades att stanna kvar. År 1654 var abdikationen dock ett faktum och hennes kusin, överbefälhavaren Karl Gustav, en greve från tyska furstendömet Pfalz-Zweibrücken, valdes till ny svensk monark.

Kung Karl X Gustav stärkte sin makt genom att dra tillbaka en fjärdedel av den mark som adeln fått av kronan efter 1632, den så kallade fjärdeparträfsten. Hans dröm att etablera sig i Amerika gick om intet när kolonin Nya Sverige erövrades av Holland 1655. Kung Karl Gustav drog ut i krig samma år. Polen, som var i krig med Ryssland, angreps. Warszawa och Krakow erövrades. En polsk motståndsrörelse hindrade dock en svensk seger över Polen. Ungefär samtidigt anfölls de östra delarna av Finland av ryska trupper, men hotet avvärjdes. Krig med Danmark slutade med svensk seger efter att svenska trupper tågat över det frusna Bält. I freden i Roskilde 1658 fick Danmark ge ifrån sig Skåne, Blekinge, Halland, Bornholm, Bohus och Trondheims län till Sverige. Svenska anfall mot Köpenhamn inleddes men staden lyckades med hjälp av Holland hålla stånd. I ett fredsavtal 1660 återfick Danmark Bornholm och Trondheims län.

När Karl X Gustav avled 1660 var sonen, Karl, för ung för att ta över kronan. Förmyndare blev Karl Gustavs svåger, Magnus De la Gardie. Idén om den absolute monarken låg i tiden. I Frankrike gjorde sig Ludvig XIV ("kung sol") enväldig 1661 och i Danmark-Norge blev monarken ensamstyrande.

År 1672 - samma år som kung Karl XI blev myndig och övertog styrelsen - var det dags för nya krig. Efter ett svenskt förbund med Frankrike drogs Sverige in i krig med tyska Brandenburg. Under 1670-talet gjordes danska försök att ta tillbaka förlorade län i Sverige. Vid en drabbning vid Ölands södra udde i juni 1676 sprängdes Kronan, Europas största örlogsfartyg. Samma år ägde slaget vid Lund rum. Danskarna slogs tillbaka. En skånsk gerillarörelse, snapphanarna, ledde till en kraftfull försvenskningspolitik i Skåne. I den svenska stormakten förföljdes två grupper - skåningarna och de ortodoxa karelarna. Skåningarnas kultur försvenskades snabbt och effektivt. De ortodoxa karelarna ansåg det för gott att fly till Ryssland (de så kallade tverkarelarna). Fred åstadkoms med Danmark 1679.

Reduktionen skapade förutsättningar för indelningsverket, ett system där bönder delades in i rotar. Varje rot skulle hålla en knekt (soldat), som fick ett torp och en mindre åker. Indelningsverket bestod ända till 1901.

Kungen gjorde sig enväldig 1680. Denna period, 1680-1718/21, kallas det karolinska enväldet. I egenskap av sin maktposition kunde kungen ställa till med räfst och reduktion, där diverse personer rannsakades och adeln tvingades ge tillbaka mark till staten för att öka kronans inkomster. De forna danska länen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän fick svensk lag 1686, medan tysk lag fortfarande tillämpades i Östersjöprovinserna. Kungen skärpte ytterligare greppet om riket med sina krigsartiklar (i praktiken krigslagar) och kassationsakten, där ingen opposition mot kungen tilläts. Kungen försökte också stärka den absoluta kungamakten i sina Östersjöprovinser. Den tyskspråkiga adeln i Estland och Livland fick visserligen fortsätta att hålla särskilda möten, lantdagar, men språket skulle vara svenska. En livländsk adelsman, Johan Reinhold Patkull, dristade sig att göra uppror mot monarken och straffades senare med avrättning. Karl XI stiftade en kyrkolag, som fastslog att prästerna skulle lära barnen läsa.

När Karl XI dog var hans son Karl endast 16 år, men han fick ta över tronen efter några månaders förmyndarregering. Kung Karl XII blev snart varse att rivalerna om Östersjön smidde planer på att anfalla Sverige. År 1699 slöts ett anfallsförbund mot Sverige mellan Danmark, Sachsen, Polen och Ryssland. Starten av det stora nordiska kriget, som varade mellan 1700 och 1721, kom när Danmark anföll Sverige. Det blev dock snabbt fred. Nästa mål var Riga och Livland som anfölls av sachsiska och polska trupper. Anfallarna kastades dock ut. Nästa drabbning ägde rum i Narva, beläget mellan Estland och Ryssland. Där vann svenskarna en seger mot tsar Peter I:s armé i november 1700..

Efter segern vid Narva besatte Sverige Kurland (1701) och besegrade den polske kungen vid floden Düna. Svenskarna gick sedan vidare mot Polen och vann militära segrar (bland annat i slaget vid Kliszów 1702). Mellan 1702 och 1706 ägnade sig den svenska hären åt fälttåg runt om i Polen. Ryssland repade sig efter förlusten vid Narva och gick till anfall mot de svenska Östersjöprovinserna. År 1703 började tsar Peter anlägga en ny, stor stad vid Finska viken, S:t Petersburg och året efter skapade tsaren en rysk östersjöflotta som baserades i Kronstadt. Samma år erövrade ryssarna Narva och Dorpat (i dag Tartu). Samtidigt lyckades Karl XII åstadkomma tronskifte i Polen och landet förvandlades till ett svenskt lydrike.

Därefter drog sig den svenske monarken österut med sina härar. Hösten 1707 företogs ett svenskt fälttåg mot Moskva. Den brända jordens taktik - dvs. att ryssarna brände matförråd och byar - gjorde försörjningsläget allt svårare för den svenska armén. Man beslöt sig därför att under 1708 tåga söderut, mot Ukraina. Den svenska armén hade lidit stora förluster. Från 40 000 man vid fälttågets början återstod under våren 1709 endast 23 000 soldater och drömmen att inta Moskva fick ges upp. I Ukraina möttes svenskar och ryssar i slaget i Poltava den 28 juni 1709. Svenskarna kapitulerade och flydde söderut mot Turkiet. Några dagar senare kapitulerade ytterligare en 10 000 man stark här vid byn Perevolotjna.

Kungen vistades med delar av den svenska armén i staden Bender i Moldavien (som vid denna tidpunkt var en del av Turkiet) i hela fem år, från 1709 till 1714. En något märklig konsekvens var att rikets styrelse kom att dirigeras från Turkiet. Kungens syster, Ulrika Eleonora och rådets ordförande, Arvid Horn, försökte visserligen i Stockholm att styra landet provisoriskt, men det karolinska enväldet upprätthölls och Karl XII ställde sig kallsinnig till att dela med sig av makten.

Just som regenten gjort sig hemmastadd i Bender bildades en ny fientlig allians mot honom och landet. Danmark, Sachsen och Ryssland slöt ett nytt anfallsförbund, vilket resulterade i danskt anfall mot Skåne (hösten 1709) och ryska anfall mot Finland (1710). Brandenburg-Preussen invaderade svenska provinser i Tyskland. Ett hopp för Sverige, ett turkiskt krig mot Ryssland, förverkligades visserligen, men fred åstadkoms snabbt.

År 1713 hade flera svenska härar kapitulerat och den östra rikshalvan, Finland, var ockuperat av Ryssland, efter slaget vid Storkyro i Österbotten i februari 1714. I Finland går ockupationstiden 1713-1721 under namnet "stora ofreden". Sverige tycktes gå mot en kollaps. I detta läge beslöt Karl XII - som suttit i husarrest i Bender efter att ha gjort våldsamt motstånd (kalabaliken i Bender) - att lämna Moldavien och bege sig till sitt rike. I november 1714 nådde kungen Stralsund efter 15 dagars ritt. Ett år senare satte kungen sin fot på svensk mark. Han förlade sitt högkvarter till Lund och utsåg Georg Heinrich von Görtz - en diplomat från tyska Holstein-Gottorp som strävade efter att få en holsteinare att efterträda kungen på den svenska tronen - till "allenarådande" minister. Sverige antog formen av en militärdiktatur och brottades med katastrofala finanser. Ministern lät prägla nödmynt för att finansiera det sega och utdragna kriget. (Ulrika Eleonoras man, Fredrik av Hessen, lät omedelbart avrätta Görtz vid sitt makttillträde 1719).

Med Finland ockuperat och lämnat åt sitt öde under de ryska soldaterna, framkastade Rysslands tsar Peter ett förslag att Sverige skulle få Rysslands stöd att erövra Norge i utbyte mot de svenska Östersjöprovinserna. Resonemanget var att den svenska Östersjöstormakten höll på att kollapsa och hade spelat ut sin historiska roll. Ett starkt Ryssland, som blickade västerut, var redo att ta över rollen som stormakt. Karl XII sade nej till förslaget och inledde hösten 1718 ett anfall mot Norge. Den 30 november 1718 blev kungen skjuten vid Fredriksstens fästning i Halden. Vem som dödat kungen och eventuellt motiv är - och lär förbli - okänt.

Någon given tronarvinge till Karl XII fanns inte. En maktkamp mellan de "holsteinska" och "hessenska" partierna bröt ut. Ledare för "holsteinarna" var Karl XII:s 18-årige systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp som hade stöd av von Görtz. "Hessenska" partiet leddes av Fredrik av Hessen, gift med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Fredrik lät omedelbart efter Karl XII:s dödsbud häkta von Görtz (den 2 december 1718 i Tanum i Bohuslän). Den 5 december nåddes Stockholm av dödsbudet och "hessarna" hade försprång i maktkampen. Ulrika Eleonora sammankallade rådet som omedelbart arresterade Görtz' tjänstemän. Rådet med kanslipredienten Arvud Horn erkände den 6 decenver Ulrika Eleonora som drottning sedan hon lovat att styra landet "på gamla sättet med sitt råds råde". Rättegången mot Görtz inleddes snabbt och blev summarisk. I februari 1719 föll domen och löd på halshuggning, ett politiskt mord iscensatt av "hessarna" och Fredrik.

Ulrika Eleonora kunde väljas till regent av ständerna i januari 1719 men med inskränkta maktbefogenheter. Hennes önskan om att få samregera med sin man Fredrik gick omintet. Lågadeln framstod som den starkaste grupperingen i riksdagen och lyckades slopa klassindelningen i riddarhuset. I riksdagen 1720 steg Ulrika Eleonora åt sidan och Fredrik kunde väljas till kung, dock utan maktbefogenheter. Regeringsformen av år 1720 gav riksdagen (riksens maktägande ständer) den reella makten. Riksdagen skulle sammanträda vart tredje år och kunde besluta om skatter och statens budget.

Regenter under den senare Vasatiden (1611-1654)

  • Gustav II Adolf, 1611-1632
  • Förmyndarregeringar (Kristina omyndig), 1632-1644
  • Kristina, 1644-1654

Regenter under den Karolinska tiden (1654-1718)

  • Karl X Gustav, 1654-1660
  • Förmyndarregering (Karl XI omyndig), 1660-1672
  • Karl XI, 1672-1697
  • Förmyndarregering (Karl XII omyndig), 1697
  • Karl XII, 1697-1718

Den äldre Vasatiden

Sveriges politiska historia sträcker sig mycket längre bakåt än år 1521. Perioden närmast dessförinnan, kallat unionstiden, präglades av motsättningar mellan den nordiske unionskungen och stormän (ofta godsägare och krigare, dvs. adelsmän). Norden bestod vid denna tid av två "länder", dels Danmark-Norge, dels Sverige-Finland. Unionskungen hade ärvt kronan i dessa båda länder. År 1520 blev dansken Kristian II unionskung över de båda länderna. Han var inte omtyckt i Sverige. Kungen inledde därför strider med svenska stormän. Den främste stormannen var Sten Sture den yngre. Han var riksföreståndare men strävade efter att bli furste över Sverige och skapa en stark stat. I strider med unionskungen blev emellertid Sten Sture dödligt sårad.

Väl framme i Stockholm lät Kristian II avrätta 82 anhängare till Sten Sture på Stortorget i Gamla Stan i november 1520 - formellt anklagade som kättare för att ha förolämpat Kristian II:s närmaste man i Sverige, Uppsalas ärkebiskop Gustaf Trolle. Händelsen har kommit att kallas Stockholms blodbad. En nära anhörig till flera avrättade stormän, Gustav Eriksson Vasa (född 1496 på Lindholmens gård mellan Stockholm och Norrtälje), beslöt att ta upp kampen med Kristian II 1521. Han valde landskapet Dalarna till fäste för sin "frihetskamp" mot unionskungen. Gustav valdes till riksföreståndare i Sverige, men de stora slotten i landet var fortfarande lojala mot Kristian. Den tyska staden Lübeck - som ville utöka sin handel i Östersjön - såg en chans att bryta den danska dominansen över Östersjön och var därför redo att hjälpa Gustav. Med hjälp av Lübecks soldater kunde Gustav erövra de stora slotten. Den 6 juni 1523 - i dag Sveriges nationaldag - kunde riksmötet i Strängnäs välja Gustav Vasa till kung över Sverige-Finland. Perioden 1521-1611 kallas i svensk historieskrivning för äldre Vasatid.

Gustav Eriksson Vasa fick kunganamnet Gustav I och hans regeringsperiod var lång, från 1523 till 1560. Ute i Europa pågick reformationen. År 1517 hade den tyske prästen Martin Luther häftigt kritiserat den katolska kyrkan i 95 teser. I Sverige blev Olaus Petri, lärare vid domskolan i Strängnäs, reformationens främste talesman. Han gav ut Bibelns Nya Testamentet på svenska (1526), dittills hade Bibeln endast gått att läsa på latin. Vid riksdagen i Västerås (1527) beslöts att kung Gustav skulle få tillgång till kyrkans inkomster och ta över biskoparnas slott efter att Gustav hade skicklat spelat ut de ofrälse mot prästerna i riksdagen. Detta markerade en kraftig brytning mellan Gustavs Sverige och påven i Rom. En av Gustavs främsta opponenter mot reformationen, biskop Hans Brask, fann det för gott att lämna landet. Laurentius Petri blev den förste reformerta ärkebiskopen. Gustav moderniserade Sveriges styrelse. Han upprättade ett kansli, som skulle sköta korrespondensen i alla skatteärenden, och en räntekammare dit fogdarna skulle skicka in uppgifter om skatteintäkter. Genom att skaffa sig stark kontroll över landets inkomster kunde kungen stärka sin egen makt mot stormännen. Visserligen mötte Gustav protester från ledande stormän, men han kunde skickligt splittra sin opposition (till exempel Västgötaherrarnas uppror 1529, som leddes av Ture Jönsson Tre Rosor i spetsen).

Även bönder protesterade och gjorde i vissa fall formliga uppror mot kungens byte av religion och mot höga skatter (exempelvis Första dalupproret 1524-1525). I det så kallade klockupproret (1531) protesterade bönder mot att Gustav Vasa bestämt att varje kyrka skulle lämna en av sina klockor i skatt för att kunna avbetala de höga krigsskulderna till Lübeck. I ett krig 1534 mot Lübeck allierade sig Gustav med Danmarks kung Kristian III och hansans inflytande över Sverige bröts. Ett hårdare styre av Gustav Vasa ledde till nya proteststormar. Nils Dacke i Småland gjorde tillsammans med bönder uppror 1542-43 (Dackefejden), men kungen anföll med sina knektar och upproret kunde slås ned. Dacke själv dödades och hans släkt avrättades eller deporterades till Finland. Dackefejden var det sista mer allvarliga uppror som Gustav fick erfara. Kungen ville säkra makten åt sin egen släkt och drev igenom beslut att framtida kungar skulle ärva tronen i stället för att väljas till den (arvföreningen 1544 på rikdagen i Väserås).Sonen Erik blev kronprins. För att stärka ättens makt lät Gustav utropa sina yngre söner till hertigar över ärftliga hertigdömen. Andre sonen, Johan, blev hertig över Finland.

När Gustav avled år 1560 kröntes Erik XIV till kung. Ungefär samtidigt kollapsade det tyska styret över norra Baltikum. Borgarna (handelsmän i staden) och adeln i Estlands viktigaste stad Reval (i dag Tallinn) valde att bli lojala mot kung Erik och Estland tillföll därför Sverige, som nu kraftigt utökade sitt territorium.Erik XIV led av sjuklig misstänksamhet och lät 1563 sin sekreterare Jöran Persson anklaga kungens bror, den i Finland bosatte Johan, för högförräderi på grund av att Johan, som var gift med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, misstänktes att ha lånat ut pengar till den polske kungen, sin svåger. Johan hann inte fly och spärrades in på Åbo slott. Han fördes till Gripsholms slott, dömdes till döden, men domen upphävdes. Även andra personer råkade ut för kungens misstänksamhet. En speciell domstol, Höga Nämnden, utfärdade domar mot olika personer. Likaså var kungen avogt inställd mot medlemmar i ätten Sture. De kunde tänkas vara potentiella rivaler till tronen, misstänkte kungen, och lät avrätta flera Stuvar. Kungens bror Johan tog därefter makten och lät fängsla Erik (1568-69).Den nye Vasakungen, Johan III, fick ta itu med det så kallade nordiska sjuårskriget, som utbrutit mellan Danmark och Sverige redan 1563 och gällde kontrollen över Östersjön.

Fientligheter mellan Sverige och Polen avtog och år 1570 åstadkoms fred med Danmark i Stettin. Den svenska borgen Älvsborg, nära Göta älvs utlopp vid Västerhavet på västkusten, hade fallit i danskarnas händer och Sverige var beroende av en sjöväg västerut. I den så kallade Älvsborgs lösen fick Sverige köpa tillbaka fästningen av danskarna för 150.000 daler silvermynt. I fredsuppgörelsen ingick också att Sverige skulle avsäga sig sina anspråk på Gotland. Johan III:s son, Sigismund, efterträdde sin far 1592. Sigismund, som både var kung i Polen (sedan 1587) och Sverige, var katolik. Året efter slog Uppsala kyrkomöte fast att Sverige skulle fortsätta vara lutheranskt och man antog den augsburgska bekännelsen, som blev svenska kyrkans trosbekännelse. Sigismunds farbror, hertig Karl, som styde över hertigdömena Södermanland, Närke och Värmland, kallade på kungen och bad honom godkänna resultatet av Uppsala kyrkomöte. Sigismund kom till Stockholm, följd av polacker och katolska präster utsända av påven, men farbrodern Karl lyckade få igenom sina krav och Sigismund kunde efter att ha godkänt mötesresultatet återvända till Polen. Karl utsågs att styra landet medan Sigismund vistades i Polen.

Karls första triumf blev en fred med Ryssland efter ett krig, som varat mer eller mindre sedan 1560-talet och som slutade med freden i Teusina, en by i Ingermanland, inte långt från Narva i dagens Estland (1595), där det fastslogs att Sverige skulle behålla Estland, men att Karelen och Ingermanland skulle vara ryskt. Grunden för Sverige som en stormakt i Östersjön hade lagts. Aktörerna i spelet om Östersjön var förutom svenskar, även tyskar, ryssar, polacker och danskar. Den stora sjöfararnationen Holland var också en aktör liksom, senare, England. Karls stärkte sin styrkeposition och kom i konflikt med rådet, medan borgare och bönder var anhängare till Karl. År 1595 lät hertigen sammankalla en riksdag i Söderköping och ständerna lät utropa honom till riksföreståndare. Många rådsmedlemmar och Sigismundanhängare fick fly till Polen. Brytningen mellan kungen och hertigen var ett faktum. Olika lojaliteter gav uppror till stridigheter.

I östra Finland gjorde bönder uppror mot Finlands ståthållare Klas Fleming (det s.k. klubbekriget) på grund av Flemings fiendeskap mot hertigen. Bönderna stod på hertigens sida. Fleming lyckade slå ned upproret. Sigismund återkom till Sverige med en här 1598, men i ett blodigt slag vid Stångebro i Östergötland med hertig Karl begärde Sigismund vapenvila och gav sig av till Polen. År 1599 blev Sigismund avsatt av riksdagen och hertig Karl gjorde upp med kungatrogna adelsmän i Finland. Vid en riksdag i Linköping 1600 ordnades rättegång mot flera rådsmedlemmar och andra som varit trogna mot Sigismund. Riksföreståndaren Karl kunde år 1604 bli vald till kung Karl IX. I Ryssland rådde "oredans tid" - en maktkamp - där Karl IX hjälpte tsar Vasilij II för att inte Ryssland skulle bilda en "farlig" allians med Polen. Mot att Ryssland avstod Keksholms län till Sverige ryckte en svensk här in i Ryssland och befriade Moskva 1610. I Ryssland lanserades år 1610 Karl IX:s son Karl Filip till kejsarkandidat, men Karl Filip blev inte rysk tsar. I stället grundlades Romanov-dystastin med tsar Mikael från 1613. Dynastin skulle vara ändra fram till 1917 då Nikolaj II abdikerade och senare mördades av bolsjevikerna.Det krigiska 1600-talet tog sin början och den svenska krigsmakten förlade sin militära verksamhet till den europeiska kontinenten.

Hemma i Sverige slog kung Karl fast att Gamla Testamentets lag skulle gälla, dvs. att Bibelns ord och lagar skulle tolkas ordagrant.Gustav Vasa, hans söner och barnbarn hade förvandlat Sverige till en stormakt vid Östersjön. Karl IX:s son, Gustav Adolf, skulle fullborda verket. Gustav II Adolf blev kung år 1611 och perioden mellan 1611 och 1718/21 kallas stormaktstiden.

Regenter:

  • Gustav Vasa, (1521) 1523-1560
  • Erik XIV, 1560-1568
  • Johan III, 1568-1592
  • Sigismund, 1592-1599
  • Hertig Karl - Karl IX (1592) 1599-1611

Svenska språkhistoria

1. Språkliga släktskap
Svenskan är, precis som stora delar av de andra Europeiska språken, en förgrening av Indoeuropeiskan. Många forskare tror att dessa Indoeuropéer, som utvecklade språket, hade sitt urhem i de sydliga delarna av dagens Ryssland och därifrån ska de ha utvandrat till Indien, Iran, och Europa.
Jag tror att detta folk hade utvecklats i en snabbare takt än resten av världen. När de sedan utvandrade var det andra ”folkslag” som influerades av den högre stående kulturen. Om folkslagen inte blev övertygade att influeras under fredliga förhandlingar kan man tänka sig att de blev det under vapenhot.
Detta tankesätt förklarar även förekomsten av såkallade språköar, som inte har något språkligt släktskap med omkringliggande länders. Dessa länder/områden tyckte säkert att de inte behövde influeras av indoeuropéerna eftersom de hade en bättre kultur själva eller så var dessa områden, som folken levde på, helt enkelt väldigt svåråtkomliga.
All språkväxling skedde självklart inte under den tid då indoeuropéerna vandrade omkring och bosatte sig på olika ställen. Utan jag tror även att mycket av denna språkväxling beror på korståg och erövringar. T.ex. vikingarnas korståg förde säkerligen med sig språkkunskaper från andra länder och vikingarna själva influerade även sina offer och handlare.
På senare år har kristendomens och andra religioners införanden samt de olika stormaktstiderna bidragit till den ökade språkväxlingen.

2. Språkpåverkan
Under 1000-talet kristnades Sverige och med kristendomen kom ord från latin och grekiskan, tex. altare och kyrka.
Nästa språk att influera det svenska språket var tyskan. Detta inträffade som ett resultat av handelsförbindelsen med Tyskland under Hansa tiden.
På 1700-talet kom franskan till Sverige. Hos de rika och lärda lärde man sig franska från barnsben och franskan blev ett språk för den svenska eliten.
Det senaste språket att influera vårt är engelskan. De världsledande länderna i västvärlden är engelsktalande och genom medierna pumpas vi med information om dem och med deras språk. Vi lär oss engelska i skolan och lyssnar, talar och skriver på engelska många timmar om dagen.

Det svenska språket är fullt av låneord och arvord. Skillnaden mellan dessa kan ibland vara mycket svår att urskilja. Jag skulle vilja säga att arvord är sådana ord som funnits i språket sedan urminnes tider och jag tycker man kan dra en gräns för arvord runt 800-talet då vår första språkhistoriska period tog sin början. Låneorden är då de ord vi tagit in från andra språk efter ca år 800.

3. Svenska språkets historia
Den första perioden av vår språkhistoria varade mellan 800-1225, denna period kallas runsvenska. Under denna tid skrev man med runor. Runor är mycket kantigare än dagens bokstäver och det beror på att skrivmaterialet var sten. Ca 3000 runskrifter är bevarade i vår tid och dessa är mestadels minnesstenar över döda och ibland handlar inskriptionerna om vikingafärder.
På de senare runstenarna var kors inristade, eftersom det var då kristendomen kom till vårt land.

1225-1526 var det fornsvenskans period. I och med kristendomens intåg slopades runorna och den latinska bokstavsskriften infördes. Spår av runsvenskan fanns emellertid fortfarande kvar i språket.
Bland det första man skrev på fornsvenska var landskapslagarna, de äldsta lagar vi har i landet.

Eftersom latin var till för de lärda och kyrkan var det i första hand präster, adelsmän och kungen som lärde sig att läsa de latinska orden. Man startade även latinska skolor vid klostren.
Under den yngre fornsvenska perioden var Hansan stor och det var en riklig invandring av tyska köpmän till Sverige, detta resulterade i att den yngre fornsvenskan fick många låneord från tyskan.

Perioden äldre nysvenska varade mellan 1526-1732. Under den perioden frigjorde sig Sverige ifrån Hansan, vilket till viss del hejdade inlåningen av tyska ord. I och med bibelöversättningarna på 1500-talet kom dock en ny våg av tyska låneord. Översättarna påverkades av språket i Luthers tyska bibelöversättning när de översatte bibeln.
Den största händelsen under denna tid var att den översatta bibeln kom ut till kyrkor över hela landet, tack vare boktryckarkonsten. Guds ord spred sig på svenska över hela landet. Kyrkan var mäktig under denna tid och bibelns formuleringar fanns på allas läppar.
Nationalismen växte sig stark på 1600-talet i samband med det 30 åriga kriget. Man ville åter använda sig av runsvenska ord.
Även under 1600-talet forsade de tyska låneorden in. Soldaterna som under det 30 åriga kriget tillbringade lång tid i Tyskland kom hem med tyska militära låneord.
Också Frankrike bidrog med många låneord under den här perioden. Frankrike spelade en stor roll politiskt och kulturellt och franska blev väldigt modernt.

Mellan 1732 och ca 1900 var det den yngre nysvenskans period.
Vid 1700-talets början hade läskunnigheten skjutit i höjden i landet, inte minst tackvare en kyrkolag som sa att prästerna skulle ansvara för att barn fick läsundervisning. I och med den ökande läskunnigheten kunde fler tillgodogöra sig språket.
Under 1700-talet strävade man efter att språket skulle förädlas, man ville skapa ett korrekt riksspråk utan vardagliga och dialektala ord och uttryck. Som svar på detta grundade Gustav ΙΙΙ den Svenska akademin i slutet av 1700-talet. Denna akademi skulle få svenskan att uppnå renhet, styrka och höghet. Akademin fick i uppgift att utarbeta en ordbok och en grammatik som landet skulle ”lyda” under. Man försvenskade stavningen på låneorden från franskan. År 1874 utkom den första upplagan av Svenska Akademins ordlista.
Inlåningen av franska ord fortsatte under hela 1700-talet och även in på 1800-talet, men i och med industrialiseringen blev den stora låneordsgivaren engelskan. Termer inom arbetsliv, affärsliv och sport samt ord för mat och kläder inlånades i en rask fart till svenskan under 1800-talet.
Under 1900-talet ökade inlåningstakten ytterliggare då elektroniken kom till oss.

Vi befinner oss nu i den nusvenska perioden som började ca 1900.
Den språkliga förändring som det svenska språket genomgått under 1900-talet beror mycket på den radikala samhällsomvandlingen. Industrialiseringen, de växande städerna, den förbättrade utbildningen, tekniken och demokratiseringen. Allt detta har självklart påverkat språket för vår tid.
Gränsen mellan skrift- och talspråk blev nu allt mindre, skriftspråksnära ord ersattes med mer vardagliga. Förenklandet och förkortandet meningar fortsatte man med ända in på 1960 talet, men därefter avstannade utvecklingen tvärt. Detta beror förmodligen på att om man förkortar meningar ännu mer blir meningarna väldigt hackiga.
Nu kom även det mer direkta och personliga talspråket man började dua varandra.

4. 1900-talssvenska
Under 1900-talet blev det svenska språket mer enhetligt.


Karl XII:s porträtt

Karl XII:s yttre var något alldeles speciellt och fängslade därför många. Detta intresse medförde att kungens ansikte ofta blev föremål för konstnärer från hela Europa. Att fånga Karls drag på duk var dock en väldigt besvärlig uppgift, i alla fall om man ska tro ögonvittnet Anders Alstrin som iakttog regenten på nära håll i Altranstädt.

Vissa konterfej har betytt mer för kungens anseende än andra. Det är främst hovmålaren David von Kraffts porträtt som folk i allmänhet associerar med namnet Karl XII. Borde det vara så? Både ja och nej. Vissa av Kraffts målningar gjordes nämligen med hjälp av skisser som skickats från Sachsen. Den absoluta likheten kan därför ifrågasättas när det gäller hovmålarens porträtt från åren 1700-1707.

Sin utomordentliga talang visade Krafft emellertid under månaderna november-december 1717 då han påbörjade nya verk föreställande den då 35-årige och nästintill skallige monarken. Den här gången stod kungen modell för Krafft. Ett av exemplaren uppskattades visserligen inte av konungen själv; hans skar sönder duken med sin värja och hånade därefter konstnärens lärjunge (detta exemplar finns att hitta i Versailles [1]). Däremot har positiva utlåtanden kommit från andra håll. Vid öppnandet av sarkofagen år 1799 konstaterade de närvarande, däribland kung Gustav IV Adolf, att Kraffts Lunda-porträtt [2], som idag hänger på Drottningholms slott, var slående likt kraniets drag. Ett annat faktum som bevisar Lunda-porträttets förträfflighet är att det kopierats över åttio gånger genom åren.

Professor Ragnhild Hatton menar i sin biografi att man från Karl XII-porträtten kan urskilja två typer av ansikten; ett kantigt och ett lite rundare. Hatton placerar Lunda-porträttet under den "otillgängliga och kantiga"-typen. Och visst, Karls ansiktsuttryck är kyligt på porträttet men man bör uppmärksamma det avgörande småleendet som vilar över kungens läppar; kungens anlete utstrålar, mycket tack vare denna detalj, gåtfullhet. Detta leende återfinns förövrigt på fler porträtt; bl.a. på en miniatyr från omkring 1715.

Kraffts främsta elev, Johan David Swartz, fungerade hovmålare i Altranstädt. Här utförde han skisser och färdigställde egna konterfej föreställande Karl XII. Resultaten varierar i kvalité. Det klart bästa porträttet är ett helfigursporträtt [3]. Målningen visar en 24-årig envåldshärskare som intagit en ställning som visar på självkänsla och oräddhet. Hårfästet sitter högt men frisyren yppar ändå inte något om den kommande skalligheten. Hans ögon är milda och ansiktsuttrycket karskt. De starkt markerade ögonbrynen skvallrar om inre frid till skillnad från vad dessa gör på Lunda-porträttet. Då verkar istället kungen något frustrerad och ansträngd.

I det Kungliga bibliotekets samlingar ingår en skiss av kungen som visserligen är osignerad men som vid ett senare tillfälle tillskrivits Johan David Swartz. Bröstbilden är inget mästerverk rent konstnärligt, men den värderas ändå högt. Denna teckning bör ha varit en förstudie till någon av Swartz oljemålningar. Något som är värt att notera är att kungens klädsel inte består av den annars obligatoriska kavalleriuniformen utan istället är Karl iklädd älghudskyller och bröstharnesk.

Konstvetare, däribland Uppsalaprofessorn August Hahr, delar in Karl XII-porträtten i olika grupper. Dessa är: Narva-typen, Bauske-typen, Altranstädt-typen, Ystad-typen och Lunda-typen. Bender-typen nämns förvisso även den men enligt mig (och flera andra för den delen) går den under Bauske-typen. Ovan har jag redan nämnt Altranstädt-typen och Lunda-typen. Här nedan redogör jag för några av de övriga.

Friherren och generallöjtnanten Axel Sparre porträtterade en miniatyr av kungen år 1701 i Bauske, Kurland. Denna visar en ung man med kraftig näsa, uppåtstruket friskt hår och klara blåa ögon. Kungen bär en hermelinfodrad blå uniform och under denna ett bröstharnesk. Miniatyren kopierades friskt och kom snart att pryda omslaget till Karl XII:s bibel.

Det skulle ta elva år innan Karl XII återigen ville/kunde sitta modell för Sparre. Då befann sig kungen och generallöjtnanten i Turkiet och Bender. Den färdiga målningen [4] ingår idag i Gripsholms porträttsamling. Historien bakom porträttet är dock inte självklar. Heribert Seitz försöker i sin artikel "Ett porträtt av Karl XII" reda ut begreppen. Han skriver att det är ovisst huruvida porträttet verkligen målades i Bender år 1712 av Axel Sparre. I vissa skrifter tillägnas nämligen tavlan Krafft och i andra står det "af Axel Sparre i Bender 1715(!)". Vi kan för det första utesluta att porträttet målades i Bender år 1715 eftersom kungen lämnade Turkiet för Stralsund år 1714. Att målningen till slut tillskrivits Sparre och inte Krafft beror kanske främst på att kungens ansikte är av Bausisk-typ och att Kraffts kända skildringar inte ens påminner om porträttet ifråga. Men var och när gjordes avbildningen? Troligtvis började Sparre arbetet med det 113 cm gånger 95 cm stora konterfejet i Bender 1712. Men vad är det egentligen för brinnande stad som kan urskiljas bakom kungen? Seitz utesluter Bender p.g.a. de höga husen och föreslår istället Stralsund. Alltså blev porträttet inte färdigt förrän 1715 eller senare.

Höftbilden visar en väderbiten och svullen Karl XII. Näsan är stor och grov men ögonen smala, nästan kisande. Läpparna är sammansatta och blicken fortfarande oberörd. Karl XII stödjer den högra armbågen mot en gyllene kanon och hans vänstra hand fattar värjskaftet. Sparres version av Karl XII tycks säga: "Jag är tillbaka".

Till kategorin Bauske räknas också den franske hovmålaren Hyacinthe Rigauds porträtt från 1715. Rigaud har haft ett av Sparres verk som förebild vilket syns klart och tydligt vid en jämförelse av de båda alstren. Något som skiljer Rigauds målning från Sparres är att Rigaud idealiserat kungen. Han bär rustning och omges av finare föremål. Att Rigaud valt den bauske-typen beror med största sannolikhet på att Axel Sparres halvbror Erik var ambassadör i Paris vid den här tiden. Troligtvis skänkte Erik Sparre en av broderns miniatyrer till den franske konstnären.

Vi fortsätter med en annan fransk artist - Mr La Croix. Croixs bild av kungen [5] målades förmodligen i maj månad 1701. Karl XII befann sig vid den här tiden i Warszawa, precis som Croix. De båda uppges ha träffat varandra då den franske konstnären avporträtterade kung August II. Vi vet att Karl XII satt modell för en konstnär i Warszawa men om denne var Croix är osäkert. Målningen är i alla fall mycket speciell - inte ens August Qunnerstedt kan säga i vilket fack man bör placera denna unika skildring. Själv ser jag porträttet som en förening av Lunda-typen och Bauske-typen. Ett av Croixs konterfej föreställande den svenske kungen finns förövrigt på Gripsholms slott.

Den 13 december 1715 anlände Karl XII till Ystad. Många nyfikna svenskar och utlänningar samlades för att få en glimt av den ryktbare kungen. Någonstans bland dessa befann sig den baltiske konstnären Johann Heinrich Wedekindt. Efter att ha studerat majestätet noggrant målade Wedekindt några miniatyrer av Karl XII. En av dessa färdigställdes den 27 december 1715. Wedekindts miniatyrer och målningar av kungen visar inte någon djärv och handlingskraftig man. Istället ser han dyster ut och de ädla dragen är otydliga. Men så var också Wedekindt känd för att, vid den här tiden av sin karriär, "göra sina modeller tunna och ge dem ett lätt trånsjukt uttryck". Målningarna är väldigt mörka och Karl XII:s ansikte ser blekt och sjukligt ut; något som inte stämmer överens med samtida noteringar som istället hävdar att den nyinkvarterande kungen var vid "god hälsa".

Det porträtt som framför andra har fått representera genren Ystad-typen är Wedekindts höftbild från 1719 [6]. Hjässan är befriad från allt vad hår heter och kungens hela kropp är något fylligare än tidigare. Karl XII pekar stilfullt med sin högra hand ut mot de norska landskap; ovetandes om vad som komma skall.

Ystad-typen och Lunda-typen ligger nära varandra tidsmässigt men inte alls utseendemässigt. Som kuriosa vill jag ta upp ett olöst mysterium som rör ett märkligt porträtt. Grundaren av Ystad-typen, Johann Heinrich Wedekindt, tycks ha anammat Kraffts Lunda-typ då han år 1715 målade ett halvfigursporträtt av Karl XII som idag finns att hitta på Charlottenlunds slott. Detta är dock en ren omöjlighet med tanke på att Krafft målade sin version två år senare! Krafft bör heller inte ha använt Wedekindts cirkulära tavla som förebild för sin målning ty han hade Karl XII personligen till sitt förfogande. En annan sak som tåls att fundera kring är varför Wedekindt plötsligt målade ett porträtt som helt skiljer sig från hans övriga verk.


Om den svenska stormaktens mål och medel

Forskarna är inte ens överens om inom vilken tidsram man bör placera den svenska stormaktstiden. Beroende på vilken uppfattning eller teori man stödjer ansluter man sig till en viss kronologisk modell. Michael Roberts har använt sig av två olika tidsscheman, dels 1621-1721 då han anser att Sverige var nordens främsta militära stormakt (med början då landet nått en militär dominans över sina grannar och slut då Sverige avträder sina baltiska provinser), dels 1560-1718 för att rama in den period då Sverige var en politisk stormakt (som började med att Sverige erhöll Estland och slutade då Karl XII dödades). Sven A Nilsson skriver i inledning till antologin Makt & vardag att "beroende på uppfattning kan Gustav Adolfs trontillträde 1611, förvärvandet av Estland på 1560-talet eller Gustav Vasas centralisering av statsmakten på 1540-talet ses som upptakten till stormaktstiden". När det gäller slutpunkten på Sveriges stormaktsäventyr menar Nilsson att man "kan välja mellan Karl XII:s dödsår 1718, den nya regeringsformen 1719 eller freden i Nystad 1721". Peter Englund har velat begränsa stormaktstiden till perioden mellan 1625, då Gustav Adolf erövrade Livland från Polen, och år 1703 då ryssarna erövrade Nyenskans, sedermera S:t Petersburg, längst in i Finska viken. Åren är, lämpligt nog, exakt de år som huvudpersonen i två av hans böcker, Erik Dahlbergh föddes respektive dog. I sin uppsats om Karl XII och dennes frommare sidor (i boken Tsar Peter & kung Karl) skriver Carl-Gustaf Andrén att "1600-talet [är] Sveriges stormaktstid". Och spelar man frågespelet Trivial Pursuit bör man på frågan om inom vilka år som det svenska stormaktsväldet varade svara 1611-1718 för att få rätt. Vilken period man väljer beror alltså helt på vad man vill ha sagt. Klart är i alla fall att det är enklare att bestämma stormaktens slutpunkt (1718-1721) än dess inledning (1540-1625).

Men de kronologiska motsättningarna är ingenting i jämförelse med de diskussioner man haft kring förklaringarna till stormaktstidens födelse och undergång. Den starkaste kontrasten är väl den som under 1900-talet gjorde sig gällande mellan å ena sidan den liberala historiesynen (t ex Roberts), å andra sidan de materialistiska eller marxistiska historiska teorierna (t ex S. A. Nilsson och Jan Lindegren). För den liberala åskådningen var det Stora skeendet som var intressant; politiken, krigen, ekonomin. På motsatt sida av historiebetraktandet valde man istället att anlägga ett grodperspektiv på det hela och fokuserade på de små människorna satta i kontrast till de stora materiella bördorna. Skeendet förändrar alltså skepnad beroende på vilken skola man läser.

Sveriges militära expansion inleddes under vasasönerna under andra hälften av 1500-talet. De var möjliga på grund av den baltiska Tyska ordens fall, en händelse som skapade vad många historiker med förkärlek kallar "ett politiskt vakuum" i Baltikum. Över den fallande riddarorden kastade sig Sverige, Danmark, Polen och Ryssland för att erövra så mycket de bara kunde. Ett lysande tillfälle och ett byte som rovgiriga feodalherrar inte kunde avstå från. I denna huggsexa, och de flesta krig som följde, kom Sverige att bli särdeles framgångsrikt på i första hand Polens och Danmarks bekostnad. Den medeltida konflikten med Danmark var, enligt Ulf Sundberg, sprungen ur en danska anspråk på den svenska kronan. Kalmarunionen hade varit det främsta uttrycket för denna ambition och de krig som Sverige och Danmark förde mot varandra handlade till en början främst om dynastiska motsättningar (för Sveriges del alltså en slags kamp för självständighet). Samtidigt kolliderade de svenska och ryska intressena i Baltikum då svenskarna strävade efter att expandera sina jordar österut medan ryssarna i sin tur sökte dra sin gräns allt längre åt väster.

Expansionen österut kan givetvis ses ur flera perspektiv. Roberts menar att Sverige sökta skapa en buffertzon mot det växande Ryssland genom att erövra Baltikum. Andra historiker, som S. A. Nilsson, förklarar istället erövringarna som del i en merkantilistisk strävan att underlägga sig och den rika Östersjöhandeln. Under svensk dominans kunde de utländska handelsmännen betungas av vinstgivande tullar, och genom att erövra flodmynningar i norra Tyskland och Polen fann man ett effektivt sätt att skapa stora tullinkomster. Tullarna var det bästa sättet för kronan att kapa åt sig snabba penningar, vilka behövdes för att hålla krigsmaskineriet välsmort.

Att just Sverige blev så framgångsrikt i sina strävanden var nog snarare en tillfällighet än skicklighet. I ambitionen att få ett fast grepp om rikets alla delar och om dess undersåtar hade Gustav Vasa inlett omfattande reformer av maktfunktionerna. Staten växte under hans turbulenta regeringstid starkare än någon annan stans i Norden (som familjeföretagare var han ytterst framgångsrik och han såg på hela Sverige som sin egen framgångsfabrik). I en tid då nationens folkmängd ofta avgjorde dess styrka hade Sverige svårt att hävda sig, men med de reformer som Gustav Vasa genomdrev, och som syftade till att kartlägga och utnyttja alla möjliga resurser (eftersom de var små blev allting värdefullt), blev Sveriges lilla befolkning istället dess styrka. Allt gick nämligen att bokföra vilket innebar att administrationen inte överbelastades av en överväldigande mängd data och gjorde organisationen möjlig. Varje bonddräng, varje kreatur och varje tunna säd var en potentiell resurs att beskatta, ta ut i natura eller skriva ut till någon avlägsen krigsskådeplats. I Polen tog det år att ens sammankalla den ofantliga adeln till riksdagen för att fatta beslut, vilket var samma tid som det kunde ta för den svenskarna att ställa en stor här på fötter och överraskande komma trampandes innan de polska adelsmännen hunnit besluta i vilken ordning de skulle processa in i riksdagssalen. Det lilla Sverige fick alltså för att leva upp till sina storslagna ambitioner riktigt hårt suga ut alla tillgängliga resurser. Och män som Axel Oxenstierna och Karl XI vigde all sin kraft åt att bygga och förstärka det lilla men muskulösa riket. Möjligheten hade från början genererats av slumpen och gynnats av tur. Men man hade inte för avsikt att släppa ifrån sig vad man vunnit.

Tillvägagångssättet var alltid klarsynt och brutalt. Uppenbarades en chans att växa eller befästa det man tagit tog man den, på det svenska och andra länders befolkningars bekostnad. Englund skriver:

"Expansionspolitiken hade heller aldrig varit möjlig om man inte lyckats uppväga med organisation vad man inte hade i rikedom, vinna med mobiliseringskraft vad som fattades i befolkningstal och balansera med uppfinningsrikedom vad som saknades i materiell tyngd."

Även om det var som Roberts anser, att allt från början var säkerhetspolitik, så omformades det motivet i sådana fall med framgångarnas takt. För Gustav II Adolfs landstigning i Tyskland 1630 motsade nämligen krigets eventuella preventiva motiv. Nu öppnades en istället en ny front mot nya fiender (vad som dessutom talar mot att det handlade om säkerhetspolitik är sättet på vilket de nya östliga provinserna sköttes; försvaret mot moskoviterna var aldrig lika prioriterat som det mot väst eller syd, trots att de baltiska jordarna gav riket stor avkastning för den svenska spannmålsproduktionen).

Det var jorden som avgjorde människans vara eller icke vara i den feodala ekonomin. Skörden var avgörande för samhället och skillnaden mellan goda år och missväxtår kunde betyda blomstring eller sönderfall för riken, också på 1600-talet. Men allt detta höll på att förändras. På ett sätt var perioden då Sverige blev en stormakt en övergångstid, ett slags glapp mellan det gamla och det nya. Vad som skulle beteckna tiden var merkantilismen.

Denna ekonomiska doktrin (som egentligen inte kan sägas vara ett generellt begrepp eller ens en universellt tillämpad ekonomi) var inte alls lika utvecklat som det kapitalistiska kom att bli, utan var djupt rotat i det feodala tänkandet. För en feodalherre var det jorden som gav vinster, och för att expandera sin "marknad" var denne tvungen att lägga beslag på någon annans egendom. Att ta från någon annan och ge till sig själv. Jorden kunde i sig inte expandera likt en modern marknad, utan låg där som den alltid hade gjort (förutom vissa jordreformer såsom skiften och nyodlingar). Så när handelsvinster blev allt viktigare och vanligare, gällde det för feodalherren att även lägga beslag på dessa. Handelsplatser och handelsvägar måste erövras, den egna produktionen gynnas och Östersjöhandeln monopoliseras och styras av Sverige. Och kanske viktigast: inte tillåta andra att göra de förtjänster man själv kanske kunde göra. För ett merkantilt system tillåter inga medtävlare, ingen konkurrens. Denna "knoppande kapitalism" hade därför en otäck tendens att leda till konflikter då angränsande nationers ekonomiska intressen kolliderade: "gammal jord ges nya herrar, gott köps med ont och konkurrensfördel stavas värjspets" (Englund). Därmed föddes den berömda drömmen om Dominium maris baltici, herraväldet över Östersjön. Stora vinster kunde göras och gjordes. Det var därför som svenskar vadade i land vid Peenemünde 1630, stormade Köpenhamn 1659 och mejades ned vid Poltava 1709.

Krigen växte med ambitionsnivån, och med ansträngningarna de stora kostnaderna, mänskligt som materiellt. Snart hade man bekrigat danskar, norrmän, polacker, ryssar, tyskar av varierande härkomst, holländare, spanjorer, tartarer, indianer, litauer, österrikare, kosacker, turkar och en och annan engelsmän. Man hade allierat sig med fransmän, engelsmän, tyskar av olika sorter, afrikaner, ukrainare, zaporoger, turkar och en och annan holländare. Karl X Gustav smed alliansplaner med den grekiska motståndsrörelsen och vid ett tillfälle plundrades och tömdes Rudolf II:s skattkammare i Prag av svenska trupper. Det svenska riket hade svält i en takt och till en sådan kostnad att man inte längre själva hade någon makt att styra skeendena.

Många av krigen förde Sverige på kredit. Generöst lovade man i förhand bort jordar som ännu inte var erövrade, för att ens ha möjlighet att faktiskt göra just det. Stora skulder belastade de svenska statsfinanserna för lån till ståtliga legoknektsförband och kanoner i brons. Adelsmän donerades statlig jord och gavs privilegier. Handelsmän lånade ut pengar mot tull- och skattefrihet. Karriärister gavs adliga titlar och höga ämbeten som lön. Områden i Baltikum skänktes tanklöst bort till rika släkter där dessa kunde bruka den livegna befolkningen som i en slags frizon för exploatering. Många, små, grupperingar i samhället profiterade alltså på krigen och stormaktsställningen.

Alla resurser sattes in, även fast krigen till stor del fördes på föda-sig-själv-principen. Under 30-åriga kriget mottog Sverige stora subsidier från Frankrike bara för att hålla en armé verksam i Tyskland, och därför fortsatte kriget att mala på som en naturlag långt efter det att man glömt bort varför man egentligen krigade. Arméernas försörjning kom inte sällan att leda till nya krig av nöd. I slutskedet av det 30-åriga kriget, då inget land längre fanns att föda arméerna på, blev man tvungen att angripa Danmark för att få någonstans att ställa hären som man inte hade råd att avveckla (då skulle nämligen alla löner betalas ut och alla givna löften infrias). Karl X Gustav hamnade direkt efter sitt första danska krig i samma knipa, varför han också var tvungen att strax efter freden 1658 förklara krig på nytt och parkera armén på Själland. Krigen blev helt enkelt, och vidrigt nog, för dyra att avlsuta. Det var billigare att det bara fick fortsätta. Att föra hem trupperna till Sverige skulle innebära en veritabel försörjningskatastrof för riket (eller som Per Brahe så illustrerande uttryckte det: "sitta still, det är att föra krig med sig själv") och man vågade heller inte avveckla de arméer man med sådan ansträngning satt upp. Kostnaderna kom helt enkelt att bli för stora för det fattiga lilla Sverige, och även om man under Karl XI:s regering faktiska lyckades sanera denna obalans kom slutligen alla finansiella ramar att sprängas.

Att det lilla Sverige blev en stormakt beror på flera faktorer. Roberts skriver att Sverige kände sig hotat av danskar, polacker och ryssar, och att det var därför som man i preventivt syfte expanderade. Andra menar att det enda hotet som Sverige kände var hotet mot gemensamma ekonomiska intressen, och att man därför i sann merkantil anda tog av andra vad man var rädd att de kunde få. Vilka än de dunkla motiven var, så står det klart att det ena ledde till det andra. Ett tillfälle, en slump. Att Sverige (från och till) kunde besegra angränsande stormakter berodde mindre på den svenska kapaciteten än den tillfälliga svagheten i dessa riken. Och dessutom är det franska (katolska!) stödet i en stund av förtvivlan, dansk oenighet, rysk inkompetens och polsk fatalism alla faktorer som spelade en roll men som aldrig kan ha ingått i någon kallt uträknad strategi från svensk sida. Visst hade Gustav II Adolf ett teknologiskt försprång i jämförelse med de kejserliga motståndarna, och Kar XII ett lika starkt övertag med sin öovervinneliga karolinska armé, men sådana faktorer får ändå en underordnad betydelse i helhetsbilden. Det är enkelt att som många samtida jämföra det svenska stormaktsväldet med regalskeppet Vasa som med kanoner, prydnader i guld, fanor, segel och allt havererade och förliste redan i Stockholms skärgård. Eller som Michael Roberts och Peter Englund likna stormakten med drottning Kristinas triumfbågar gjorda av papp och trä, och som vid för hård väderlek blåste och regnade bort.

Svenskarna segrade sig in i undergången. Även om Sverige stundom ägde den bästa administrationen, den bästa armén och de dugligaste statsmännen, och även om det skulle vara en överdrift att kalla de svenska erövringarna en skrift på vatten (många består ju än idag!), så var, förblev och är Sverige ett perifert rike beläget alldeles för nära de verklige europeiska stormakterna och alldeles för litet att på allvar hävda sig som en stormakt.

Referenser

Englund, P., Den oövervinnerlige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt, Gjøvik 2000

Lindegren, J., Maktstatens resurser. Danmark och Sverige under 1600-talet. Opublicerat manuskript, Uppsala 2000

Mare Nostrum. Om Westfaliska freden och Östersjön som ett svenskt maktcentrum (red. K. Abukhanfusa), Västervik 1999

Makt & vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid (red. S Dahlgren m fl), Malmö 1998

Roberts, M., Sverige som stormakt 1560-1718, Sthlm 1980

Strindberg, A., Bondenöd och stormaktsdröm, Värnamo 1988

Tsar Peter & kung Karl. Två härskare och deras folk (red. S. Oredsson), Sthlm 1998

Sundberg, U., Svenska krig 1521-1814, Lund 1998


Finska kriget 1808-09

Kort sammanfattning av händelseförloppet

Bakgrund

Likt Polen ligger Finland inklämt mellan öst och väst, och ända sedan medeltiden har Finland varit en värdefull bricka i spelet mellan stormakterna. Detta schackspel har lett till blodiga krig och fälttåg på finsk mark, inte minst under och efter den svenska stormaktstiden. År 1703 lät tsar Peter den store grundlägga den nya huvudstaden, St. Petersburg, och kampen mellan den sönderfallande stormakten Sverige och det stigande Ryssland intensifierades på grund av den nya huvudstadens närhet. Under det Stora nordiska kriget invaderades Finland men återlämnades vid freden i Nystad 1721. Under 1700-talet kom svenska och ryska intressen gång på gång på kollisionskurs i Finland. Det svenska revanschkriget 1741-43 slog fel, och inte heller 1788-90-års krig ledde till något avgörande mellan Sverige och Ryssland.

När så den franska revolutionen drog fram som en storm över den europeiska kontinenten, kom både Ryssland och Sverige att i gemensamt intresse hålla sig neutrala och ingick således med Danmark och Preussen i det så kallade neutralitetsförbundet. Napoleons maktövertagande 1799, tsar Alexanders trontillträde och neutralitetsförbundets slutliga sammanbrott efter det brittiska bombardemanget av Köpenhamn år 1800, tvingade in både Sverige och Ryssland i koalitionskrigen mot den franske kejsaren.

Krigslyckan var dock inte med de ryska arméerna under åren 1805-07. Vid Austerlitz tillfogade Napoleon ryssarna ett svidande nederlag. 1806 invaderade de franska trupperna Preussen och från Berlin proklamerade Napoleon kontinentalblockaden mot Storbritannien. Blockaden innebar att hela den europeiska kontinenten skulle stängas från handel med britterna och genom denna åtgärd hoppades kejsaren kunna betvinga Storbritannien genom ekonomisk krigföring. Kontinentalblockaden och dess upprätthållande blev Napoleons utrikespolitiska prioritet, vilket i förlängningen ledde till både kriget på Pyreneiska halvön 1808-14 och 1812-års krig med Ryssland - ja, kontinentalblockaden ledde till hans fall.

Under tiden pågick dock alltjämt kriget mellan Ryssland och Frankrike, men efter blodiga strider i Polen 1807, tvingades Ryssland slutligen lägga ned vapnen. Frankrikes kejsare Napoleon och Rysslands tsar Alexander möttes vid Tilsit för fredshörhandlingar. Det som skedde vid Tilsit, på en flotte ute på floden Njemen, var av största vikt för hela Europas framtid. I praktiken innebar Tilsitfreden att Napoleon och Alexander delade upp hela Europa i intressesfärer, där det blev de två kejsardömenas högsta uppgift att upprätthålla kontinentalblockaden mot Storbritannien. Eftersom Sverige återstod som Storbritanniens vän och Frankrikes fiende, föll det på Rysslands lott att genom en erövring av Finland tvinga Sverige på knä. För den ryske tsaren framstod detta som en tacksam uppgift. Genom Finlands erövring skulle han pressa fram det storryska rikets gränser västerut, säkerställa huvudstaden St. Petersburg och samtidigt tillfoga arvfienden Sverige ett allvarligt avbräck.

Från och med november 1807 byggdes de ryska invasionsstyrkorna upp vid gränsen till Finland. Armén ställdes under general Friedrich Wilhelm von Buxhoevdens kommando. Så småningom utgjorde invasionsarmén ungefär 24.000 man. Mot dessa ställde den svenska armén i Finland ca 17.000 man. Medan mobiliseringen således pågick sände den svenske ambassadören i St. Petersburg hem oroande rapporter om vad som höll på att hända. I Stockholm tog man ingen notis, men den kvicktänkte tillförordnade överbefälhavaren i Finland, Nathanael af Klercker, lät samla de svenska trupperna till Tavastehus.

Den 21 februari 1808 överskred de ryska arméerna gränsen utan officiell krigsförklaring.

Inledande strider - första reträtten

När så slutligen den ordinarie befälhavaren, Wilhelm Mauritz Klingspor, anlände och tog kommandot över den svenska armén satte han genast krigsplanen i verket. Planen gick ut på att de svenska trupperna skulle retirera norrut, mot den österbottniska kusten, för att där invänta förstärkningar från Sverige. Under tiden skulle försvaret av södra Finland lämnas åt garnisonerna i Svartholm, samt det ointagliga Sveaborg. I flykten var Klingspor en mästare. Själv befann han sig alltid långt före resten av armén. Onekligen var den långa, mödosamma reträtten synnerligen impopulär bland manskapet. Stridsmoralen var fortfarande god och männen längtade efter att få ge sig i kast med de invaderande; man lämnade dessutom mycket motvilligt sina hem och familjer bakom de ryska linjerna utan strid. Reträtten fortgick i god takt genom vinterkylan, ty mars månad detta år var ovanligt kall. Isarna låg fortfarande starka över insjöarna och älvarna, vilket underlättade den ryska frammarschen; samtidigt låg Bottenviken frusen och hindrade den svenska flottan från att gå till aktion.

Eländet fortsatte. Den 2 mars intogs Helsingfors av ryssarna, Svartholms fästning kapitulerade den 18 mars och slutligen föll Åbo, Finlands urgamla huvudstad, inför ockupationsmakten den 22 mars. Med detta låg hela södra Finland under den tvåhövdade örnens vingar. I södra Finland var således allt förlorat. Allt förutom fästningen Sveaborg.

Den 16 april kom det till strid mellan ryska förtrupper under Jakov Petrovitj Kulnev och svenska styrkor, under Georg Carl von Döbeln, ur tredje brigaden vid Pyhäjoki söder om Uleåborg. Trots de goda förutsättningarna att på allvar ta upp kampen, pressade Klingspor på reträtten eftersom han hade bråttom att nå Uleåborg då han där hade för avsikt att invänta våren och tövädret som skulle smälta isarna. I slutet av mars marscherade savolaxbrigaden, som likt huvudarmén retirerat i god ordning, in i Uleåborg. Någon tid efter detta anlände även Klingspors huvudarmé. Vid samma tid förlade den ryska ledningen under general Buxhoevden sitt högkvarter till Åbo.

Krigslyckan skulle dock vända. De svenska trupperna, ledda av Carl Johan Adlercreutz, tillfogade ryssarna ett allvarligt nederlag vid Siikajoki den 18 april. Slaget vid Revolax den 27 april innebar ytterligare en seger för de svenska arméerna och striderna höll nu på att komma igång på allvar, men Klingspor tog ingen notis utan fortsatte sin passiva krigföring utan att följa upp de viktiga segrarna. Savolaxbrigaden satte sig dock i rörelse och återerövrade under våren stora delar av Savolax ända ner till ryska gränsen.

Medan allt detta höll på att tilldraga sig i norra Finland höll fästningen Sveaborg med kommendanten amiral Carl Olof Cronstedt ut. Ryssarna hade endast förlagt en mindre observationsstyrka i närheten av fästningen, 3-4000 man. Sveaborgs garnison omfattade ungefär 6.700 man, i några av det svenska rikets bästa regementen, och fästningens artilleri uppgick till 700 kanoner gott artilleri. Dessutom var halva skärgårdsflottan om ungefär 110 skepp och båtar närvarande. På den ryska sidan leddes belägringen av Nikolai Kamenskij, understödd av den listige van Suchtelen.

De ryska försöken att ta fästningen var så gott som obefintliga. Ryssarna förde fram sitt artilleri på isen, besköt fästningen sporadiskt och drog sedan kvickt undan när de svenska kanonerna svarade. Några systematiska stormningsförsök eller artillerikoncentrationer företogs icke. Förlusterna på båda sidor var därför också synnerligen små. Det som verkligen fick avgörande effekt i Sveaborgs belägring var van Suchtelens psykologiska krigföring; han lät bland annat trycka upp falska dagstidningar i Åbo och smugglade in dem till garnisonen. Dessa tidningar påtalade hur utsiktslöst försvaret av Finland - och Sveaborg - var. Den 6 april undertecknades en konvention där Cronstedt förpliktades överlämna fästningen till ryssarna om inte den svenska flottan visat sig och anlänt till Sveaborg före den 3 maj. Cronstedt kapitulerade enligt den överenskommelsen den 4-6 maj inför ryssarna; trots att isarna ännu inte riktigt gått upp, vilket hindrade all sjöfart. Men det var inte allt. Meddelandet om konventionen nådde Stockholm samma dag som fristen gick ut!

Cronstedts kapitulation splittrade de svenska krigsplanerna och ledde till att hela den starka garnisonen gick i rysk fångenskap. Halva skärgårdsflottan föll i den ryska militärens händer och de båtar och fartyg som togs kom att spela en avgörande roll i skärgårdskriget mot svenskarna. Spekulationerna om Cronstedts kapitulation skall betraktas som högförräderi eller inte lämnar vi därhän, och konstaterar bara: Sveaborg var en obeskrivlig katastrof.

Den svenska sommaroffensiven 1808

De första segerrika striderna vid Siikajoki, Revolax och Pulkkila i de norra delarna av landet, såväl som savolaxbrigadens framgångar österut, inspirerade hela den svenska armén. Så småningom satte man sig faktiskt i rörelse söderut, trots Klingspors försiktighet. Att svenskarna inte kom igång förrän medlet av juni berodde dock inte bara på den militära ledningens svagheter och brister, ty vårfloden gjorde i stor utsträckning vägarna ofarbara och dessutom gjordes diverse logistiska överväganden, såsom säkerställandet av förbindelselinjerna, innan en effektiv motoffensiv kunde påbörjas. Under tiden var det nu den ryska huvudstyrkan i Österbotten som tvingades retirera; förbindelselinjerna hade tänjts ut till bristningsgränsen under den förvånansvärt snabba frammarschen. De ryska trupperna drog sig tillbaka mot Karleby (Kokkola).

I Göteborg utspelade sig ett helt annat sorgedrama. Den brittiska flottan anlände i maj med en expeditionskår om 10.000 man under Moore för att undsätta Sverige. Dessa trupper gavs aldrig chansen att landstiga, på grund av svenske kungens starka protester mot det hela. Britterna var för övrigt inblandade i finska kriget på andra sätt också. En brittisk eskader under amiral Saumarez förstärkte den svenska flottan i Östersjön, och med britternas hjälp kunde Sverige hålla sjön. Den ryska flottan hölls instängd i Baltischport i Estland ända till september 1808.

Bland civilbefolkningen togs den ryska ockupationsmakten emot med blandade känslor. Bönderna och de lägre klasserna kände fortfarande den uråldriga lojaliteten till den svenska kronan och på otaliga platser reste sig bönderna i uppror och utkämpade bittra strider i ren gerilla-stil mot de ryska trupperna. De övre klasserna och borgarna välkomnade dock ofta den nya styrelsen och man gav baler och soaréer för de ryska officerarna.

Vid midsommartid upptogs striderna på allvar i Österbotten. Den 24 juni tvingades ryssarna utrymma Nykarleby efter att ha varit nära att bli omringade av Adlercreutz och hans trupper. Ett landstigningsförsök vid Vasa misslyckades dock dagen därefter, eftersom de från Sverige översända förstärkningarna inte fick tillräcklig hjälp från Adlercreutz' armé som fortfarande stod i Nykarleby i norr. Trots misslyckandet, blev landstigningsförsöket signalskottet till allmän resning i Sydösterbotten. Bondehärar organiserade sig och bjöd ryssarna på regelrätt gerillakrigföring.

Den 14 juli hade den svenska motoffensiven nått Lappo där en blodig batalj utspelade sig. Adlercreutz vann här sin största och mest betydande seger; med 4.700 man stod han mot Rayevskij med den ryska huvudstyrkan om 4.000 man. Slaget kunde vinnas efter att von Döbeln med sina björneborgare stormat kyrkbyn där ryssarna förskansat sig. Nederlaget gav negativ klang hos den ryska ledningen som skyndade att byta ut Nikolai Rayevskij mot den unge generalen Kamenskij som hädanefter ledde den ryska huvudarmén. De svenska framgångarna fortsatte dock ännu för någon tid. Vid Kauhajoki segrade von Döbeln den 10 augusti och Adlercreutz vid Alavo den 17.

Läget för det svenska försvaret var mycket gynnsamt. Trots detta, höll regeringen i Stockholm inne med förstärkningarna och endast ett fåtal försök till landstigningar på den finska kusten gjordes för att understöda de i landet stridande trupperna. Vid Lemo, söder om Åbo, landsteg en talrik styrka den 19-20 juni i syfte att hota staden där det ryska överkommandot för övrigt höll till. Den påföljande striden slutade med reträtt och svenskarna återvände ut i Åbo skärgård, där ett blodigt sjökrig bland öar och skär följde. I dessa strider gjorde de ryska styrkorna god användning av de vid Sveaborg erövrade kustfartygen. Vidare landsteg Gyllenbögel med sin frikår i Kaskö den 30 juli och anslöt sig till armén. I Kristinestad landsteg von Vegesack den 28 augusti. Dessa förstärkningar var tyvärr, som sagt, alltför små.

Situationen var på gränsen till desperat för ryssarna i mitten av augusti, men olikt den svenska ledningen, agerade den ryska snabbt och resolut. Förstärkningar sattes genast in. 16.000 fräscha trupper ansamlades och sändes över till Finland. Den nye befälhavaren för den ryska huvudstyrkan, Nikolai Kamenskij, skred till handling i början av september. Den 21 augusti lyckades ryssarna besegra Otto von Fieandt vid Karstula efter en mycket intensiv och hård batalj. Denna seger ändrade på läget avsevärt och förstärkte hotet mot Adlercreutz som stod västerut.

Även på den sekundära östra fronten i Savolax erhöll den ryske befälhavaren Barclay de Tolly förstärkningar för sina operationer mot den ständigt gäckande Johan August Sandels som genom geniala gerillaoperationer höll ryssarna stången. Sandels tvingades tillbaka norrut, men bet sig fast vid Toivala. Där stod Savolaxbrigaden ända till den 30 september, alltemedan man avvisade ryska anfall och dessutom företog utfall för att understöda de karelska böndernas resningar.

Andra reträtten - från Österbotten till Västerbotten 1808-09

Adlercreutz' situation i mellersta Österbotten kan liknas vid Hannibals i Italien under det andra puniska kriget. En trångsynt politisk ledning höll inne med förstärkningar och understöd, medan generalerna i fält kämpade mot en växande övermakt. I Skåne stod alltjämt 35.000 man fräscha, outnyttjade trupper och väntade i fåfänga på ett danskt anfall som aldrig kom, och som den brittisk-svenska flottan hade kunnat skjuta i sank om en sådan invasion verkligen satts igång från dansk sida.

Den 31 augusti till den 2 september utkämpades hårda strider mellan de två arméerna vid Kuortane, Ruona och Salmi i mellersta Österbotten, och det var under dessa bataljer som krigslyckan återigen vändes till ryssarnas fördel. Adlercreutz hade kämpat tappert och stundtals framgångsrikt, men tvingades på order av Klingspor dra sig tillbaka mot Lappo och sedan vidare mot Vasa vid kusten. Den andra reträtten hade således påbörjats.

Kamenskij planerade en kniptång för att fånga den flyende svenska armén i en fälla. Medan den ryska huvudstyrkan systematiskt förföljde den svenska under Adlercreutz, skulle en mindre enhet under Kossatchoffskij marschera fram från Lappo mot Nykarleby och således ställa sig i ryggen på Adlercreutz. Så skulle fällan slå igen. Den svenska staben noterade dock vad som höll på att hända och von Döbeln sändes genast till Nykarleby för att kontra det ryska anfallet. Den 13 september stod det berömda slaget vid Juthas, där von Döbeln kastade Kossatchoffskij över ända och således räddade vägen norrut för den svenska armén. Under tiden stod Adlercreutz i ställning vid Oravais. Skottlossningen från Juthas kunde höras ända dit.

Dagen därpå, den 14 september 1808, stod det avgörande slaget, trots att Adlercreutz endast hade planerat genomföra en fördröjande strid vid Oravais. Med sin högra flygel stödd mot kustlinjen hade Adlercreutz med sig hela sin armé om ca 5.500 man. Mot dessa marscherade Kamenskij fram söderifrån med ca 6-7.000 man. De ryska styrkeuppgifterna varierar något. Striden var hård från början när de svenska förposterna vid Lillträsket tvingades dra sig tillbaka till huvudställningen. Efter att ha besegrat det första ryska anfallet, gick dock Adlercreutz över i ett fatalt motanfall, där merparten av hans armé sattes in. Nya ryska trupper anlände oavbrutet och svenskarna tvingades så snart tillbaka återigen. I slagets slutskede satte Kamenskij in ett förkrossande storanfall som slutligen knäckte den svenska armén. Adlercreutz tvingades till reträtt norrut och ryssarna kunde stoltsera med att ha vunnit krigets avgörande slag. Slaget vid Oravais innebar en oreparerbar förlust för den svenska armén. I september företogs dessutom två misslyckade landstigningsförsök på sydkusten, vid Helsinge, men det var redan för sent. Åtgärderna kom alltför sent och var alltför obetydliga.

Den 29 september ingicks ett vapenstillestånd i Lochteå och vapnen tystnade på alla fronter. Klingspor hade fått nog av kriget och reste till Stockholm. Befälet över armén gavs åt den åldrige Klercker. När Sandels i öster nåddes av nyheterna om vad som hade skett vid Oravais och om stilleståndsavtalet, beslöt han sig för att retirera från sin ställning vid Toivala. Förbindelsevägarna västerut var hotade. Därför drog sig den ärorika savolaxbrigaden tillbaka norrut mot Idensalmi, medan Barclay de Tolly besatte ställningarna vid Toivala.

Vapenstilleståndet avbröts den 27 oktober och ryssarna gick återigen till anfall mot Sandels. Denna gång vann Sandels sin mest berömda seger; i slaget vid Virta bro, där han mästerligt besegrade en vida överlägsen styrka. Trots segern, tvingades Sandels på grund av omständigheterna i väster retirera vidare norrut. Så småningom förenades även hans styrkor med huvudarmén i norra Finland. Före den händelsen, hade man dock ingått konventionen i Olkijoki, vilket förpliktade de svenska trupperna att evakuera Finland, med Kemi älv som gräns. Så flyttade kriget över till Sverige.

De trupper som nu marscherade in i Norrland från Finland förenades med den så kallade norra fördelningen och armén kom således att från och med nu kallas för Norra armén. Sjukdomar, hunger och köld decimerade dess numerär avsevärt och hårda tider stundade. Fältsjukhusen överbelastades.

Början av 1809 blev en omvälvande tid i konungariket Sverige. Den 10 mars marscherade ryska förband fram mot Åland och lade öarna under ockupation medan de svenska trupperna, anförda av von Döbeln, drog sig tillbaka över isen till det svenska fastlandet. Den 22 mars nådde Barclay de Tolly Umeå efter att ha fört sina trupper över isen från Vasa. Detta äventyr är onekligen en av de mer intressanta episoderna under kriget. Trots att de Tolly lyckades inta Umeå, drog han sig tillbaka redan den 27 efter att ha fått underrättelser om att en statskupp utspelat sig i Sveriges huvudstad Stockhom.

Den militära ledningen hade fått nog av konungens förvirrade ledning och Västarmén, som var förlagd till Karlstad och leddes av general Adlersparre, satte sig i rörelse mot huvudstaden. För en tid såg det till och med ut som om regelrätt inbördeskrig hotade. Den 13 mars tog dock general Adlercreutz, veteranen från finska kriget, initiativet och ledde den delegation som slutligen avsatte konung Gustav IV Adolf. Hertig Karl, kungens farbror, övertog rikets styrelse som riksföreståndare. Den 23 mars kapitulerade Gripenberg med sina trupper inför ryssarna i Kalix. Återstoden av den finska armén drog sig söderut mot Umeå. Den 5-6 juli besegrades Sandels i striden vid Hörnefors, legendarisk därför att hjälten Duncker stupade därvid.

Den sista organiserade svenska motaktion som företogs i detta krig följde. Kamenskij stod nu i Umeå med sina trupper, medan de svenska styrkorna hade retirerat söder om Umeälven. I detta läge landsattes en stark svensk armé vid Ratan, norr om Umeå. På detta vis planerade man omringa ryssarna i Umeå och nedkämpa dem. Gustaf Wachtmeister ledde i sakta mak sina trupper söderut men kom i kontakt med Kamenskij vid Sävar. Här utkämpades den 19 augusti krigets sista stora fältslag, en blodig och intensiv batalj som slutligen resulterade i ytterligare ett svenskt nederlag. Wachtmeister retirerade tillbaka till Ratan där hans trupper var skyddade av flottans kanoner. När Kamenskij försökte storma basen den 20 augusti, fick han vika för artilleribeskjutningen. Wachtmeister evakuerade och försvann på de fartyg han kommit.

Med detta var kriget så gott som avgjort. Ryssarna evakuerade successivt de norra delarna av Sverige och förhandlingar påbörjades. Den 2 september ingicks en vapenvila som avslutade samtliga krigshandlingar i norra Sverige. Den 17 september undertecknades freden mellan Sverige och Ryssland i Fredrikshamn; Finland blev därmed ett ryskt storfurstendöme och skildes så från Sverige.

I ett hjärtskärande tal till trupperna i Umeå den 8 oktober 1809 avtackade von Döbeln den finska armén då männen hemförlovades. Den svensk-finska unionens sista krig hade därmed kommit till ända.

Avslutning

Den svenska krigföringen hade misslyckats kapitalt. Trots att de svenska arméerna haft ypperliga chanser att försvara Finland, med terrängförhållanden som i alla avseenden underlättade defensiva operationer, hade det på grund av den trångsynta högsta ledningen förspillts läge efter läge. Sveaborgs kapitulation, Klingspors försiktighet, konungens - på gränsen till sinnessjuka - föreställningar; dessa var de viktigaste anledningarna till nederlaget. Det var hos de lägre officerarna som de svenska försvararna såg sin styrka - Adlercreutz, von Döbeln och Sandels är exempel. I J L Runebergs Fänrik Ståls sägner besjungs dessa ledare och höjs till skyarna, medan de högre ledarna, såsom Klingspor, C O Cronstedt och naturligtvis kung Gustav IV Adolf själv, i det närmaste förlöjligas. Runebergs version har trots allt haft en avgörande roll i hur krigets historia behandlats, och på det sätt befolkningen i både Sverige och Finland betraktat händelserna under 1808-09 ända in i vår tid.

Samtidigt var den fiende svenskarna konfronterade övermåttan överlägsen. De ryska trupperna levde på erfarenheter från striderna på kontinenten, och männen i ledet var alltsom oftast krigsvana veteraner. Rent generellt var den ryske soldaten bättre än den svenske. Den ryska ledningen var även den vida överlägsen den svenska. Överkommandot leddes av erfarna, framgångsrika och modiga officerare, och även den politiska ledningen hade stor förståelse för dessa generalers behov.

Efter kriget valde Sverige så småningom en ny politisk väg. Efter att kronprinsen, dansken Karl August, fallit av hästen på Kvidinge hed, valde man i stället den franske marskalken Bernadotte till svensk kronprins, och med den nya dynastin, kom nya storpolitiska värderingar. Karl Johan vände sig västerut och prioriterade en erövring av Norge framför en återerövring av Finland. Sverige deltog i kampen mot Napoleon 1813-14 där Bernadotte förde befälet över de allierades nordarmé. Många av generalerna från det finska kriget kom att delta även i Tyskland. Bernadotte besegrade Danmark, Frankrikes trogna allierade, och genom freden i Kiel kom Norge att ingå statsförbund med Sverige, en union som varade till 1905. 1814 etablerade Sverige den varaktiga fred som bestått ända till våra dagar.

Tsaren behövde ett välvilligt Finland. Därför gjorde han allt för att konsolidera den ryska makten i landet; de finska böndernas oro över att livegenskap skulle införas även i det erövrade Finland visade sig vara obefogad, befolkningen fick behålla sin religion och sina politiska friheter. Allt detta försäkrade tsaren personligen Finlands folk vid Borgå lantdag 1809.

Så i Finland var det "Gud välsigne tsaren" som gällde hädanefter. Den forna östra provinsen av konungariket Sverige förblev ryskt storfurstendöme fram till 1917.


Karolinernas Reglemente

Karl X och Karl XI hade ägnat mycket tid och pengar till att reformera armén i Sverige från att vara en knektarmé med till största del utländska soldater till att bli en inhemsk armé med soldater från Sverige via det så kallade indelningsverket. Men inte bara armén och dess olika strategier och taktiker mordeniserades utan även reglementena. När man idag läser den karolinska arméns reglemente för infanteriet blir man en aning amuserad över vissa av dess delar - bl.a. nykterheten var att högt beakta. Här följer några utdrag:

"När som ett regemente skall komma tillhopa, bör vart och ett kompani samla sig framför sin kaptens dörr. Åliggande var korpral att föra sitt korpralskap dit, varest sedan alla över- och underofficerare noga tillse, det alla bussar äro riktigt tillstädes, nyktra, försedda med fullt liveri och ammunition, snygga skor och halsdukar, så ock att deras gevär är blankt och i gott stånd, observerandes när soldaten inte har hår bundet i pung, att det då stickes under hatten, så ock att han alltid har handskar på händerna, när han skall på parad."

På den karolinska tiden samlade korpralen ihop alla män från sitt militära ansvarsområde och förde sedan dessa män till kaptenen som i sin tur förde trupperna till nästa militära ansvarsområde etc. tills alla trupper var samlade. Man skulle komma propert klädd och i nyktert tillstånd - det var viktigt. För detta hade inte alltid beaktats. Många gånger, förr om åren, hade männen druckit till ordentligt under dessa mönstringsturer och i det nya reglementet från 1701 betonades därför nykterheten speciellt för att undvika onödigt alkoholintag. Ansvaret för ett nyktert, välklätt och ordentligt utrustat manskap tillföll korpralen tills dess att överlämning av trupperna till ansvarig kapten hade gjorts. Däremot var det inte så noga med hårklippningen då som idag - så länge man hade det bundet i "pung" - att jämföras med vår tids hårnät - var det OK.

"Då det gives tecken med trumman vid främsta division, svaras med alla trummor och förstås därmed att geväret avslås. Uppå detta tecknet tillåtes alla officerare som äga hästar att rida, dock att de bli vid sina divisoner. I lika måtto tillåtas meniga på detta tecknet att hänga deras gevär på axeln eller det så till bära som dem bekvämligast faller, varvid de också hava frihet att tala, röka eller sjunga. Men så böra de icke destomindre alltjämt bli gående uti rotar och leder. Skulle någon behöva avträda, sändes med honom en underofficer eller korpral, som honom återför."

Marschordningen skulle hållas - hierarkiskt men ändå tämligen fritt. Att prata med varandra var tillåtet - likaså att röka eller sjunga - vilket också utnyttjades fullt ut. Sin utrustning fick man bära lite som man ville bara man höll ordning på grejerna. Inte lika tufft som i våra dagar alltså. Men kisspauser fick man inte göra ensam - där skulle en övervakare med i form av en underofficer eller åtmisntone en korpral. Ingen skulle därför kunna ta tillfället i akt och smita under förevändning att han var kissnödig!

"Såsom all välsignelse kommer utav den allrahögsta Guden, så bör ock dess stora och heliga namn troligen dyrkas och fördenskull gudstjänsten ibland krigsfolket flitigt och utan försummelse idkas, så att uppå sön- och vanliga helgdagar hållas tvänne predikningar: högmässan kl. 7 förmiddagen och aftonsången kl 2 eftermiddagen. Men om söckendagar hålles bönestunder sommartiden kl. 7 och höstetiden kl. 8 om morgon, om afton kl. 7 om sommaren, men om höstetiden före mörkningen.

Vid alla vakter och detachementer som utkommenderas bör, förrän de opp eller bortmarschera, slås till korum, då alla medkommenderade, så väl officerare som meniga falla på knä och i tysthet befalla sig Gud med Fader vår och Herrans välsignelse. Vilket jämväl bör ske när de återkomma."

Kyrkan och religionen var en viktig del av krigshärens liv ute i fält. Att försumma en fältgudstjänst sågs inte med blida ögon och bestraffades hårt - ibland med förlust av livet! Gud var den som i slutändan avgjorde om seger eller fölust och därför var det viktigt att alltid i alla lägen ära Gud. Karl XII var en djupt religiös människa och alla hans handlingar måste kunna rättfärdigas inför Gud i himlen - om än inte inför alla männsikor här på jorden. Idag intar inte fältgudstjänster den plats i soldatlivet som när karolinerna stolt marscherade från slagfält till slagfält under det Stora Nordiska Kriget.


Gustav II Adolf (1611 - 1632)

Gustav II Adolf ledde Sverige under några magiska år i det Trettioåriga kriget och blev en berömdhet i Europa som det talas om ännu idag. I Tyskland finns ett otal minnesmärken och monument över denne lysande militärstrateg. Men Gustavus var också ansvarig för många inhemska reformer som upphöjde Sverige från att ha varit en randstat kring Östersjön till att dominera regionen. Man kan anta att Gustav II Adolf var den som inspirerade Peter I (den Store) att senare under det Stora nordiska kriget göra detsamma för Rysslands del.

E.N. Williams har beskrivit Gustav II Adolf som "den största svenska kungen och en av de största statsmännen i europeisk historia".

Gustav blev kung 1611 och stannade fast vid makten tills hans död vid slaget om Lützen 1632. Han föddes 1594 som förstfödd son till Karl IX och Kristina av Holstein. Sedemera gifte sig Gustav med Maria Eleonora, dotter till John Sigismund av Holstein, och id etta äktenskap föddes en dotter; Kristina.

Gustav var bara 17 år när han blev Sveriges kung. Hans ungdom kunde ha varit en svaghet men Gustav visade redan i unga år ett stort politiskt och strategiskt tänkande. Han hade lärt sig en hel del av Johan Skytte och denne Skytte försäkrade sig om att den unga prinsen tidigt fick utveckla de nödvändiga egenskaperna för att kunna handskas med folk.

Gustav var mycket intelligent och väl insatt i de klassiska verken, juridik, historia och teologi. Han talade tyska flytande och behärskade ett flertal språk därtill. Redan vid 10 års ålder hade han bevistat rådsmöten och vid 17 års ålder hade han därför ett bra grepp om rikets affärer. Gustav ägde också en naturlig fallenhet för att leda soldater i fält. Han lärde sig autodidaktiskt det senaste om modernt artilleri och dess användning, han studerade logistik, militärorganisation och strategi. En hel del inhämtade han från Maurice från Nassau men Gustav var också en innovatör med egna äss i rockärmen.

Gustav ansträngde sig kroppsligen mycket hårt och han var en djupt religiös man och en god talare. Långt efter hans olyckliga frånfälle talades det i hela Europa om hans intensiva fysiska närvaro.

1611 var Sverige ett svagt rike - både hemma och utomlands. Eftersom han var så ung när han blev kung försökte Riksrådet att återinföra rådsmakten eftersom Karl IX hade urholkat den till stora delar. I januari 1611 tvingades Gustav att acceptera rådets krav på att enbart förläna högre ämbeten till män ur högadeln och att agera enbart efter konsultation med Riskrådet. Denna förnedrande erfarenhet skapade hos Gustav ingen hämndlystnad. Hela Gustavs regeringstid karaktäriseras faktiskt av ett avspänt och gott förhållande till högadeln och symboliserades av den vänskap han hyste till Axel Oxenstierna. Som kung var han också populär hos allmogen som representerades i Riksdagen där de hade rätt att uttrycka sina åsikter. Allt i allo fungerade Gustavs inrikespolitik väl.

Gustav II Adolf var en raritet under 1600-talet - en kraftfull monark med stöd ur alla samhällsklasser.

Gustav reformerade regeringsformen, utbildningssystemet, den militära organisationen och landets eknomiska struktur. Detta ledde till att han kunde föra sina arméer i Det trettioåriga kriget med stor effektivitet. Mycket av detta arbete utfördes av Axel Oxenstierna. Riksrådet utvecklades till att bli det högsta organet för centralstyret och blev inte på något sätt, så som många fruktade, spjutspetsen på en aristokratisk opposition. Innan Gustavs regeringstid hade Riksrådet utlyst möten på sporadisk basis. Mötena ägde rum när kungen krävde så och skulle hållas därhelst kungen för tillfället befann sig - ett högst olyckligt och, framför allt, opraktiskt förfarande.

Under Gustavs tid hade Rådet sitt permanenta säte i Stockholm och när kungen var utomlands fanns det utrymme för att fatta viktiga beslut även utan Gustavs närvaro. Oxenstierna i egenskap av ledare för Riksrådet såg till att allting flöt effektivt och till Gustavs stora tillfredsställelse.

Riksdagen deltog ständigt i regeringsarbetet. Traditionellt sett hade Riksdagen varit kungens allierade när konflikter uppstod med högadeln. Under Gustav II Adolf utvecklades en tydlig linje i riksdagsarbetet och senare under 1600-talet tog den över Riksrådets roll. 1617 introducerade Gustav den Riksdagsordning som fastställde antalet ständer till fyra - adel, prästerskap, borgare och bönder. Ständernas entusiastiska stöd till kungen var till stor fördel för honom i det krig som utkämpades.

Gustav uppnådde en fin balans mellan samhällets alla grupper - alla verkade mot samma mål och ingen riktig opposition mot hans person utvecklades under hans regeringstid. Gustavs personliga auktoritet var stor och hans förmåga att hitta kompromisslösningar en sann statsmans.

Gustav II Adolf och hans utrikespolitik är primärt associerad med det Trettioåriga kriget. När Sverige invecklades i kriget 1630 var de svenska trupperna relativt oprövade mot "riktigt" motstånd. Till hans död vid slaget om Lützen 1632 skapade han en imponerande rad av viktorior i det Trettioåriga kriget. Men Sverige hade naturligtvis varit involverad i en rad andra krig kring Östersjön under Gustavs regeringsbana.

Kalmarkriget mot Danmark mellan 1611 och 1613 var en kamp mot Kristian IV för herraväldet i Baltikum och Östersjön. I maj 1612 förlorade Sverige Älvsborgs fästning till danskarna. Kristian IV kunde dock inte bygga vidare på sin tidiga krigslycka och misslyckades med att invadera hela Sverige. I januari 1613 signerades fredstraktatet vid Knåred. Sverige betalade en stor lösensumma för att få tillbaka Älvsborg (betalades först 1619) men behövde inte betala tullar för att utnyttja Danska sundet.

Det Ryska kriget utkämpades mellan 1611 och 1617 - en tid då Ryssland slets mellan olika problem. De flesta ansåg Ryssland vara väldigt svagt - vilket stämde - och Sverige beslutade att utnyttja detta till sin fördel. Samtidigt ville man förhindra att den polska kronan tog över tsarväldet. En polsk ockupation av Ryssland kunde inte tolereras av Gustav och hans intervenition i saken fördes till lyckligt slut. Sverige fick Ingermanland och Karelen som sammanlänkade Finland med Estland - bägge redan svenska provinser. Man skulle kunna säga att om Gustav hade misslyckats i detta krig är det möjligt att adeln hade varit mindre välvillig mot honom i framtiden.

Gustav förde också en serie krig mot Polen - ett land som han var starkt misstänksam mot av rent historiska grunder. Krigen fördes från 1617 - 1618, från 1621 - 1622 och från 1625 - 1629.

Polens kung vid tidpunkten hette Sigismund. Han hade varit kung i Sverige innan han detroniserades år 1599 av Karl IX, pappa till Gustav.

Kriget hade två huvuanledningar; för det första Sigismunds kontinuerliga krav på rättmätigheten till Sveriges krona, och, för det andra, Gustav ville erövra hamnar på de livländska och preussiska kusterna för att kunna uppbära lukrativa tullavgifter. En stärkning av Sveriges ekonomi alltså.

1621 erövrades Riga. 1625 erövrades Livland. 1626 erövrades Memel, Pillau och Elbing - alla städer i polska Preussen. 1629 signerades traktatet i Altmark - påhejat av Kardinal Richelieu av Frankrike. Detta avtal ledde till att Sverige fick behålla de erövrade områdena vilket mer än fördubblade rikets inkomster. "Lejonet från Norden" kontrollerade nu effektivt all östersjöhandel.

Kardinal Richelieu av Frankrike ville ha till stånd en allians med den protestantiske Gustav II Adolf för att därigenom skapa en motvikt till den Habsburgska maktsfären i Europa. Om han även kunde locka Maxmillian av Bayern och hela den katolska ligan - så mycket bättre. Både Gustav och Richelieu var pragmatiker - trots att de stod i motsats till varandra vad religionen avsåg så insåg bägge att de behövde varandra för att kunna frammana en realistisk opposition mot Ferdinand.

När Gustav II Adolf anlände till Peenemünde i Pommern i månadsskiftet juni/juli 1630 med drygt 4.000 man hade ännu ingen formlig allians kommit till stånd. Detta oroade Kardinal Richelieu eftersom han inte hade någon som helst kontroll över vad Gustav kunde tänkas göra. Gustav erövrade Stettin och i princip hela Neumark-området i Brandenburg för att därigenom säkra kommunikationen till Sverige. När detta var gjort kunde han stöta djupare in i Tyskland. Denna uppgift blev tämligen enkel då femårstraktatet från Barwalde med Frankrike hade signerats i Januari 1631. Detta traktat gav Sverige 1 miljon Livres per år för att delvis täcka Sveriges krigskostnader. Frankrike stod så att säga för fiolerna och Sverige för bussarna. Fransmännen ansåg att den svenska armén var tillräckligt långt borta för att inte hota Frankrike och Ferdinands arméer måste sättas in mot svenskarna inom de tyska gränserna - ett arrangemang som föll Richelieu på läppen. Dock måste Sverige lova att inte störa de franska kommersiella intressena i Sachsen och Bayern, vilket Gustav mer än gärna gjorde.

En sak i Barwalde-traktatet störde Richelieu; ingen part fick ingå separatfred med fienden för den femårsperiod som avtalet skulle gälla, nämligen från 1631 - 1636, och för många av Richelieus fiender i Frankrike - och det fanns många - verkade detta som om om han hade knutit Frankrike för en längre period till en allierad som var protestantisk. Många av hans devoter hade svårt att acceptera traktatet trots att det riktade sig mot en gemensam fiende. Religionsrenheten var viktigare enligt dessa belackare.

Inte alla nordtyska prinsar välkomnade Gustav II Adolf med öppna armar. Både John George av Sachsen och George William av Brandenburg såg hans position i Nordtyskland som ett direkt hot mot den egna makten. Bägge herrar krävde en protestantisk konferens att hållas i Leipzig, vilket också skedde från februari till april 1631 där de protestantiska prinsarna övertalades att skapa egna oberoende arméer. Detta gick snabbt och överbefälet gavs till Hans George von Arnim - en god fältherre som hade tjänstgjort under Wallenstein men lämnat denne på grund av sin motvilja för restitutionen. Nu hade Gustav ett problem. Vad skulle hända om den protestantiska sammanslutningen från Leipzig skulle liera sig med den katolska ligan och forma ett försvar av den tyska friheten? Skulle han bli tvungen att föra ett tvåfrontskrig mot två olika arméer?

Denna prikära situation löstes av Tilly. Innan ett protestantiskt avtal kunde slutas förstörde katolikerna under just Tilly den viktiga staden Magdeburg vilkens oberoende hade garanterats av Gustav II Adolf. Denna stad var vid den tiden ett stort protestantiskt centrum och därmed viktig för alla protestanter. Staden fattade eld och över 20.000 civila dog i lågorna. Detta skapade naturligtvis stor ilska och uppgivenhet i hela det protestantiska Europa. Holländarna slöt ett avtal med Sverige att leverera ny utrustning till den svenska armén och med denna assistans marscherade Gustav mot Berlin. I Berlin fullföljde han sen sin ockupation av Pommern. Gustav erövrade också Mecklenburg där han återinsatte de hertigar till makten som Wallenstein hade fördrivit. Dessa aktioner bidrog till att återupprätta mycket av det protestantiska självförtroendet som hade gått förlorat efter Magdeburg-katastrofen.

Tilly fann det problematiskt att bemöta Gustav eftersom Maximillian av Bayern hade skrivit under ett hemligt avtal vid Fontainebleu med Frankrike i maj 1631 där han lovade att att inte understödja Frankrikes fiender mot att Frankrike erkände hans rike som arvrike. Detta var naturligtvis en farlig situation. Tillys armé hade tagit kvarter i Friedland som ägdes av Wallenstein. Han saknade underhåll och Wallenstein undanhöll allt understöd i förhoppning att Tillys misslyckande skulle leda till att han kunde återta makten åt sig själv. För att undkomma denna rävsax, anföll Tilly Sachsen. Det fanns logiska skäl för honom att göra så - där fanns mat och annan proviant som väl behövdes för den egna överlevnaden.

Leipzig föll snabbt och John George tvingades till att söka en allians med Gustav - resultatet blev traktatet från Coswig i september 1631. Deras kombinerade härer slog Tillys armé i grund i slaget vid Breitenfeld i samma månad. Gustav II Adolfs armé räknade 24.000 man och John George hade 18.000 man i fält. Tilly kunde ställa upp 35.000 man. När slaget var över hade Tilly förlorat hela sitt artilleri och över 18.000 soldater och han kunde med nöd och näppe rädda resterna i en vild flykt till Bayern.

Nu kunde ingenting hindra Gustav och han ockuperade snabbt nedre Palatinatet samt biskopsdömena Mainz, Bamberg och Wurzburg. I november 1631 marscherade den sachsiska hären in i Böhmen och intog Prag. Temperaturen steg.

Slaget vid Breitenfeld förändrade den militära och politiska strukturen i Europa. Efter detta fältslag fanns det ingen armé att uppbåda som kunde motstå Gustav II Adolf. Rörligheten och de snabba framgångarna oroade Richelieu som alltid hade ansett Gustav och Sverige som "lillebror" i alliansen mellan Frankrike och Sverige. Tyska regenter oroades lika kraftigt av den svenske Kungens framfart - speciellt när han under sitt vinterkvarter 1631-32 behandlade de ockuperade områdena i princip som sina egna. Han delade ut landområden som belöningar och insatte Oxenstierna som Generalguvenör över regionen.

I december 1631 erbjöd därför Richelieu franskt beskydd till vilken prins som helst som bad om det. Dock nappade enbart Ärkebiskopen av Trier på detta anbud och franska trupper skickades till Phillipsburg. Övriga Europa höll andan och hoppades att "Lejonet från Norden" skulle sluta ryta.

Ingenting kunde ändra på det faktum att Gustav II Adolf numer var Tysklands egentliga härskare. Maximillian avböjde Richelieus krav på ett neutralt Bayern och sökte öppet Ferdinands beskydd. Maximillian insisterade även på Wallensteins återinsättande till makten i Mecklenburg eftersom han ansåg detta som det enda sättet att hindra Gustavs vidare framfart. Så skedde också i december 1631. Under tiden gjorde Gustav Mainz till sitt högkvarter - somliga menade "huvudstad" - där han planerade för erövringen av det restliga Heliga Romerska Riket. Richelieu kunde inte göra någonting för att hindra honom. Efter förnedringen i Breitenfeld funderade Ferdinand till och med på att fly till Italien.

Opportunisten Wallenstein såg detta som ett tecken på att ytterligare försöka öka sin maktsfär. I april 1632 lovades han subsidier från Ferdinand och Spanien under Philip III och erkändes som Hertig av Mecklenburg.

I mars 1632 påbörjade Gustav sin invasion av Bayern. Han besegrade återigen Tilly i slaget vid Lech och Tilly sårades dödligt vilket medförde att det Heliga Romerska Riket förlorade en av sina mest erfarna generaler. I maj 1632 hade även Augsburg och München fallit i Gustavs händer. Detta markerade toppen av hans framfart. Efter Münchens fall började motgångarna. Han misslyckades med att inta Regensburg och i maj 1632 hade Wallenstein drivit ut sachsarna från Prag. Gustav marscherade norrut för att bistå John George och därigenom avbröt han också sin framfart mot Wien. Skälet till uppbrottet norrut var säkerligen misstankar om att John George plötsligt skulle byta sida och liera sig med Wallenstein istället. Någon särskilt stark lojalitet melllan allierade existerade sällan på den tiden. Här gällde det att bevaka sina egna intressen först och främst.

Sommaren 1632 offentliggjorde Gustav sina planer för Tyskland. Hans idé var att skapa två protestantiska fraktioner - Corpus Bellicum, som skulle ansvara för militära angelägenheter och Corpus Evangelicorum, som skulle sköta den civila adminsitrationen. Han ville bevara den befintliga statsstrukturen och samtidigt måna om säkerheten för alla protestanter i Tyskland. Han såg sig absolut inte som en framtida Kejsare av ett protestantiskt storrike.

För Sveriges del avsåg han att behålla erövrat territorium i södra Baltikum - från Vistula till Elbe. Detta skulle garantera Sveriges framtida säkerhet och inkomster från dessa områden skulle hjälpa till att betala de enorma kostnader riket hade haft för att hjälpa Nordtyskland mot det Heliga Romerska Riket. Ferdinand visade naturligtvis inget intresse för denna vision och planen kunde endast implementeras om Gustav fortsatte att vara militärt framgångsrik.

Wallenstein befann sig i en strategiskt väldigt stark position - der Alte Fetse nära Nürnberg. I september 1632 försökte Gustav att inta der Alte Fetse men misslyckades ordentligt. Detta misslyckande medförde att många utländska legoknektar i hans tjänst deserterade till fienden - ett vanligt tilltag även långt senare i historien. Nu marscherade Wallenstein mot Sachsen och Gustav kunde inte hindra honom. Leipzig föll snart i Wallensteins händer och nu önskade han en direkt konfrontation med den svenska hären. Skulle Gustav nappa på betet?

Wallenstein planerade sitt vinterkvarter till Lützen vilket Gustav fick reda på. Slaget om Lützen var nu nära förestående. Gustav attackerade Wallensteins katolska trupper den 16 november 1632. Gustav hade planerat ett överraskningsanfall men av detta blev intet. Wallenstein hade lyckats locka in svenskarna i en fälla och slaget urartade till ett fullskaligt fältslag. När krutröken hade lagt sig stod Sverige som segrare och Wallenstein flydde till Böhmen men priset för viktorian hade varit hög; 15.000 döda inklusive Kung Gustav II Adolf - enbart på den svenska sidan.

Utan sin galjonsfigur saknade de protestantiska trupperna fast ledarskap. Greve Horn och Bernard av Weimar tog över ledningen men deras personer saknade Gustav II Adolfs karismatiska aura.

Efter Lützen var det många som förespråkade fred. Gustav II Adolf var död och Drottning Kristina av Sverige gav fredsplanerna sitt fulla stöd. Även John George av Sachsen ville ha fred. Skulle det bli så?

Oxenstierna räddes ett pånyttfött Habsburg och gjorde allt i sin makt för att få till stånd ett möte där Sverige och Sachsen skulle diskutera en eventuell maktlösning. Mötet tog plats i Heilbronn i mars 1632 och resultatet blev en defensiv allians för att försvara protestantismen i Nordtyskland. John George deltog inte eftersom han numer stödde det Heliga Romerska Riket. Det katolska Frankrike och det protestantiska Sverige blev garantmakterna för den nya organisationen. I november 1632 lyckades denna nya allians erövra Regensburg - något som Gustav II Adolf misslyckades med. Men än var det ingen fred i sikte.

Tiden gick och kriget frotsatte. I september 1634 samlades den katolska armén vid Nordlingen. Mot dem stod den protestantiska diton under Horns befäl. Horns plan var att separera fiendens armé i två delar och ta upp striden mot de seprarerade enheterna under rörlig krigföring. Det blev en katastrof. Den svenska armén slogs i grund och Horn togs till fånga. Denna enda viktoria återinsatte Ferdinand som största maktfaktor i Europa. Protestanterna var i upplösningstillstånd och utan någon armé. Katolikerna hade två starka armér som redan hade bevisat sin duglighet. Under våren 1635 upphörde allt svenskt motstånd i Sydtyskland. Fredsförhandlingarna som hade påbörjats 1634 mynnade ut i Pragfreden som slöts i maj 1635. Kriget var äntligen slut.