Ett vällagat recept – del 3

De flesta amatörsångare och band drömmer om den där dagen då ett skivbolag likt drömprinsen sveper dem av fötterna och tar med en bort i en saga med berömmelse och pengar, men detta är just bara en saga. Även artister och band som blivit signerade vid stora bolag har ofta insett att de betalar i det långa loppet och får inte bara gratis pengar med signeringsbonusen. The Goo-Goo Dolls är ett av dessa band, de signerades under 90-talet av Warner Brothers och sålde över 2 miljoner skivor. Ingen dålig framgång för ett band, men detta ledde till att de förlorade allt finansiellt eftersom avtalet med Warner var så dåligt att de aldrig tjänade en krona.

Kostsam framgång

Även om man står utan ett skivbolag som kan stödja ens karriär, så krävs det stora pengar och tillgångar för att kunna lansera och behålla en karriär. Pengar och kalender tid är absolut nödvändiga om man vill få exponering och fortsätta att utvecklas. Det handlar inte bara om att spela gig eller betala för studio tid, det är också det där oändliga behovet av att hela tiden skapa nätverk med andra artister och industrifolk så ryktet och talangen kan upptäckas när tiden är rätt. Detta kräver massor med tid och pengar.

Tips på gott och ont

Något man ofta bortser från eller tas alldeles för seriöst av artister är mentorer och rådgivare, att lyssna på en erfaren artist kan antingen befläcka dig eller spara dig en massa ångest. Vilka man tyr sig till under vägens gång kan göra skillnad i tiden som behövs för att koka ihop din gryta, det kan hjälpa till att glömma bort en ingrediens och på så sätt förstöra smaken. Det kan också leda till en mentor som fokuserar för mycket på en eller två ingredienser och förstör så smaken. Det är en väldigt nödvändig och frustrerande balans att ha mentorer och rådgivare. Under tiden en artist fortsätter sin process att bli känd kommer de lista ut personligheter längs vägen, på så sätt lär de sig undvika hajar och istället hitta de trovärdiga allierade som kan hjälpa dem lyckas.

Fansen kräver tid

Med de sociala medier som finns idag är det lättare än någonsin för artister att hålla kontakten med sina fans, det går också snabbare än någonsin att få reda på hur man justerar sitt material för att passa sina fans. En del artister är för envisa för att lyssna på de krav fansen har eftersom de fastnar i den artistiska och kreativa världen, en del är som pollen på våren och blåser i den riktning fansen väljer att gå.

En rak linje

Båda är extrema men en sanning är att i vår reality-tv generation så vill fansen lära känna personen bakom artisten mer nu än de någonsin velat innan. De vill veta vad som finns bakom låten och det kräver en tajtare kontakt med fansen än man behövt innan. I takt med att en artist får mer popularitet, ökar också behovet av att skapa stunder med internationella fans. Publicister kan ofta ta över detta område vid någon punkt, men så länge som sociala medier är en genomförbar väg har artisterna en rak väg direkt till fansen.


Ett vällagat recept – del 2

Står talangen och resten av delarna klara så finns det ändå fler steg man behöver checka av för att ha en så stor chans som möjligt att lyckas i branschen. Ingen artist eller band kan ta sig så speciellt långt om de inte har ett utseende, eller en image som tilltalar andra. Det en artist pratar om och står för kan bli väldigt kritiskför maximerandet av framgång. Vetskap om vad man står på för plattform och vad som skiljer en från mängden bland konkurrensen om din image är en viktig del, detta är det som ger din gryta en bättre smak än någon annans.

Orginalitet

Alldeles för många artister blir besatta av att försöka efterlikna det som redan har gjorts och är populärt på musik scenen, man hör låtar med samma namn och ser frisyrer som är likadana. Artister klär sig i de kläder som representerar den kultur de försöker påverka. Musik konsumenterna gillar originalitet, men samtidigt gillar de sådant som de redan är bekanta med. Som när det gäller mat, man testar gärna en hamburgare från en annan restaurang, och ofta kan man ta sig an smaken från denna mat som egentligen är samma sak som du ätit innan men tillagad på ett annat sätt.

Erfarenheten syns

Något annat man inte kan fuska sig genom är erfarenhet, och med det menas inte den tid man spenderat med att öva och inte heller det antal shower man har gjort. Erfarenhet som kommer från den tid man spenderat med att rida ut det stormiga liv som det faktiskt innebär att vara artist. Det antal spelningar som gått fel men som man ändå kom över och gjorde showen ändå. Det antal gånger man blivit ratad av verkställande inom industrin hos vilka man var säker på att man skulle bli signad och få åka på turné.

Den bästa kryddan

Hur många gånger har man inte läst omdömen eller kommentarer online om vilket skämt man är som artist, men ändå fortsätter man? Den typen av erfarenhet är kryddan i grytan, smaken som ger musiken och artisteriet trovärdighet. Skivbolag och scenägare kan tillsammans med musikkonsumenterna tala om för en när ens erfarenhet har nått en nivå av professionalism. Det framgår då tydligt att du inte är någon färdigrätt utan istället en trerätters måltid som bara väntar på att ätas upp.

Hårt arbete krävs

James Brown är en man med smeknamnet The Hardest Working Man In Showbusiness, ett namn han verkligen förtjänade. Han jobbade otröttligt på sitt konstverk och höll sitt team uppe i samma standard som han själv. En artist som inte arbetar vårdslöst utan organiserat och dedikerat efter en disciplinerad väg är en artist som kommer lyckas ta sig till framgång bättre än andra. Detta kommer synas i allting de säger och gör både på scenen och utanför scenen, folk omkring dem och långt bort kommer veta att de inte fuskar eller bara skojar runt. Det blir tydligt vilka artister som tar sitt arbete på allvar och vilka som bara njuter av berömmelsen som ofta blir kortvarig så vida de inte jobbar på sin sak.


Ett vällagat recept

Liksom man som liten fick lära sig att laga sin egen mat genom att se på hur ens mamma eller pappa stod i köket och erfaret slängde ihop dagens måltid åt hela familjen, så brukade det också vara i musikindustrin. Man såg på när veteranerna kokade ihop grytan för att redan repetera processen själv. Formlerna och ingredienserna var ganska så väl definierade och resultaten förväntade. Nu för tiden bör man som strävande musiker inte säga upp sig från sitt dags jobb, det är svårare än någonsin att slå sig fram på denna marknaden. Den gryta som man en gång kunde koka ihop om och om igen är inte längre möjlig att repetera. Skillnaden är dock inte ingredienserna, utan sättet man tillreder dem på.

Rätt tid

Enligt de flesta recept finns det en ordning eller en prioritet att följa då man ska lägga till ingredienserna, ibland ska de tillsättas i en viss ordning för att få fram den bästa smaken. När det gäller musik är ordningen inte alltid lika kritiskt viktig som tiden man behöver för att förbereda och tillaga måltiden. Men en av de absolut mest frustrerande bitarna av att vara en artist i dagens läge är att förstå hur timing är det viktigaste av allt. Oavsett hur mycket talang, karisma och utseende man må ha, är det timing som avgör det hela. Marknadens nisch eller behovet av vad en artist tjänar kommer diktera hur mycket uppmärksamhet folk ger den musik som skapas.

Efterfrågan

Som vilken annan produkt som helst på marknaden har musik olika nivåer av efterfrågan. Tänk dig den lokala mataffären, storleken på lagret kommer anpassas efter staden och de kommer endast lagra så mycket de måste för att möta det lokala kravet. En större affär kommer förmodligen ha mer än så på lager och en större variation av samma produkt, detta då de vet att kunderna de har kräver ett större sortiment av olika produkter för sitt matbehov. Samma sak gäller musik, fungerar en artist bra i ett visst område så kan efterfrågan verka stor, men på en större skala kommer deras produkt förmodligen försvinna på hyllorna i konsumentens favorit affär. Skapandet av efterfrågan för din musik är svårt och de flesta musiker avskräcks långt innan de tar sig från lokalberömmelse på den lokala matbutiken till de större varuhusen.

Bra på mycket

En ganska uppenbar ingrediens är talang, men lika väl som den är uppenbar så är den helt och hållet missförstådd. Talang är en bred beskrivning av en liten öppning in i artistens talang när det gäller röst eller instrument. Dock är det en mycket stor ingrediens eftersom den kan omfatta saker som scennärvaro, publik kontakt, dans, låtskrivning och mycket mer. Detta enda ord måste brytas ner till segment som är en del av den formel som krävs för att lyckas. En artist som har lite av alla aspekter är en artist som kanske har större chans att lyckas i dagens musikindustri jämför med de som lyckades i den forna industrin. Idag skulle artister som tillexempel Bob Dylan ha lite svårare att slå då publiken kräver artister mer åt Justin Beiber hållet, någon med utseende, röst, kommunikation och danstalanger.


Föränderlig smak

Musik är något som kommer i väldigt många olika sound, en del lättare att tycka om än andra. Vår musiksmak brukar utveckla sig under tiden man växer upp och blir äldre, redan som liten reagerar man på melodiska ljud och en ledsen bebis lugnas ofta av en leksak som spelar några toner eller en liten sång från föräldern, oavsett om sångrösten är den bästa. Musiken fortsätter sedan påverka oss ju äldre vi blir och barn lär sig mycket med hjälp av den, på förskolorna lär sig barnen rytmik och takt då pedagogerna sjunger med barnen oftast dagligen. Hemma brukar det också bli en hel del sång i barnfamiljer, barnen vill så klart ta med sig det dem lärt sig hem och involvera föräldrarna i det.

Tonårsmusik

Uppe i tonåren har man oftast tröttnat på Lilla snigel och Bä bä vita lamm, istället söker sig ungdomarna till musik som de känner kan uttrycka vilka de är, ofta har musiken en stil som går hand i hand med genren och denna kan ofta tillämpas. Man skaffar sig idoler och försöker så klart efterlikna de man ser upp till, även om varken stilen eller musiken alltid är så uppskattad av föräldrarna. Men det brukar inte stoppa en tonåring som väl har bestämt sig. Vilken genre man lyssnar på kan påverkas av vänner, lyssnar majoriteten av kompisarna på pop så brukar det automatiskt bli att man lyssnar på detta själv också.

Variation förnöjer

För mig har det alltid varit på just detta sätt, mina vänner har lyssnat på pop och hiphop medan jag själv föredragit rock, hårdrock och metal. Automatisk har det blivit så att jag anpassat mig efter deras smak istället för att de ska behöva lyssna på det som endast jag vill höra. Men den musik man lyssnar på i tonåren är inte alltid den musik man uppskattar när man blir lite äldre, ibland kan detta ändras ytterligare en gång när man tar steget upp mot vuxen ålder. Gör den inte det kan det ändå hända att man börjar uppskatta mer än en genre och utbudet i spellistan på tillexempel Spotify får en större variation.

Minnen som lever kvar

Hur gammal man än blir är det ändå den där gamla musiken man lyssnade på i tonåren som man fortsätter återvända till, genom alla år går man tillbaka och plockar fram de där minnena från en tid då man inte hade lika mycket bekymmer. En tid då räkningar och ansvar inte tyngde ner en utan den största oron var om man skulle få ett bra betyg på det där provet, om man skulle hinna i tid till att träffa vännerna. En tid då kärlek och vänskap var det som hägrade, det är en härlig känsla att sätta igång de låtar man skrålade till tillsammans med vännerna och inte behöva tänka på alla måsten man får när man är vuxen. Personligen så har min musiksmak ändrats en hel del på vägen, även om rocken är min huvudsakliga genre så uppskattar jag en bred variation med både pop, hiphop, soul och även opera. En härlig mix där humöret styr vilket som gäller för dagen.


Göteborgs Operan

Det ösregnar. ”sola!” står det med bestämda bokstäver i Eva-Lotta Ohlssons kalender. Det ska göras några dagar före premiären av operastudenternas uppsättning av den 18-årige Mozarts La finta giardiniera. Denna sällan spelade opera buffa – ungefär Den falska trädgårdsflickan – är en rätt osammanhängande historia som dock kan stoltsera med förtjusande arior och brett känsloregister. I centrum står den mystiska trädgårdsflickan Sandrina/markisinnan Violante. Som en av de vitsminkade blomsterflickorna i GöteborgsOperans uppsättning av Parsifal i våras var det kanske meningslöst för Eva-Lotta Ohlsson att besöka solariet; annat är det givetvis om man ska gestalta en påtande trädgårdsflicka. Hon, som med sin utstrålning och skönsång skänker titelrollens Sandrina karisma, är en flitigt anlitad kandidattrea redo för skolans tvååriga masterutbildning.

När Göteborgs universitet 2003 etablerade sin nya operautbildning efter Bolognamodellen, var man bland de första i Europa. I enlighet med modellen följs den treåriga kandidatutbildningen av en tvåårig masterutbildning, därefter finns det möjlighet till vidare forskning. Alla konkurrerar med alla vid ansökan till masterutbildningen, oavsett var man tagit sin kandidatexamen.
– Jag tror att Bolognaprocessen kommer att resultera i högre kvalitet på utbildningen. Att konkurrensen hetsar oss till att ligga i framkant. För vi vill ju behålla de bra studenterna när de går från kandidat till master – och locka hit ännu fler bra utifrån, säger Anna Maria Koziomtzis, utbildningsledare vid
operautbildningen.

Målet med modellen är rörliga studenter. Det är idealiskt för operastudenterna, som ofta vill och behöver knyta internationella kontakter inför framtiden.
– Nackdelen kan vara att det är svårt att bedöma och värdera konstnärliga studenter, säger Koziomtzis. Det här är ju en utbildning som utmanar personligheten mer än vad teoretiska ämnen gör. Att forcera fram resultat är omöjligt. En elev kan stå och stampa länge för att plötsligt ta ett jättekliv. Det är viktigt att modellen lämnar plats för individuell utveckling.

Det nya systemet ska styras av en kursplan med utvecklings- och lärande mål och tydliga bedömningskriterier för kunskap, färdighet, förmåga med mera. Allt för att underlätta jämförelse och värdering av varje enskild student när han eller hon, oavsett var, söker sig vidare från kandidat till master. För operastudenterna gäller nya akademiska krav vid sidan av sådant som sångprov och sceniska prov – bland annat att skriva två självständiga, mer teoretiska arbeten.
– Konstnärlig forskning kan handla om att reflektera kring sitt jag, en roll eller en uppsättning. En del av detta självständiga arbete kan därför vara gestaltande men det måste även innehålla skrivet material, där studenten till exempel tolkar sig själv, sin sång et cetera med utgångspunkt i rollen, berättar Anna Maria Koziomtzis.

Detta är just vad Eva-Lotta Ohlsson och hennes kursare Jacob Wistrand valt att göra. Eva-Lotta om sin roll som blomsterflicka i Wagners mastodontverk Parsifal, Jacob om sin utveckling av rollen som den sliskige och svartsjuke greve Belfiore i La finta giardiniera.
– Det kan vara svårt att få tiden att räcka till även för det mer akademiska arbetet, men självklart är det bra för en själv att tvingas gå djupare och formulera sina tankar, konstaterar Jacob Wistrand, som varvar La finta och övrig utbildning med repetitioner av Benjamin Brittens Albert Herring där han i sommar gör titelrollen på Läckö slottsopera.

Både han och Eva-Lotta Ohlsson känner sig trygga i uppdelningen kandidat/master. Hon fortsätter till hösten med masterutbildningen i Göteborg, medan Jacob sökt och blivit antagen till den i Stockholm.
– Det är närmare flickvännen och sångpedagogen, ler han.

Det ösregnar och det är Kristi Himmelsfärdsdag. Orkestern – masterstudenterna i orkesterspel – har fått ledigt. Jacob Wistrand sitter i sminket och får en lätt solbränna. Det vilt lockiga, blonda håret slickas bakåt i en brattigare frisyr. Tio minuter senare är han redo och kommer in på scenen som en Rivierans guldgosse, med blingbling på fingrarna och vit kostym toppad med en rosa scarf om halsen.

Tenoren Ingemar Anderson, gäst genom ett samarbete med GöteborgsOperan, tar några toner medan uppsättningens regissör, Per-Erik Öhrn, lutar sig mot några rekvisitastolar och inväntar att operastudenterna ska ta plats. Det är dags för ett första genomdrag med mask, kostym och belysning.
– Kan vi börja om fem minuter? Äh, vi börjar nu, ta från det långsamma i uvertyren, säger Öhrn och tittar mot cembalon där dirigent Olof Boman ersätter orkesterspelet denna helgdag, tillsammans med instuderaren Ryszard Dabrowski vid pianot.

Redan när Operahögskolan blev en egen enhet i samband med att Teaterhögskolan slogs ihop med musikalutbildningen 2003, valde ledningen att lägga upp utbildningen efter Bolognamodellen. För två år sedan förenades de tre grenarna under Högskolan för scen och musik (hsm) vid Göteborgs universitet.
– Det har varit en omvandlingsprocess; nu börjar vi se strukturen, säger Per-Erik Öhrn, adjungerad professor i musikdramatisk gestaltning vid institutionen.

Enligt honom finns det många fördelar med Bolognasystemet, förutom den uppenbara med ökat internationellt utbyte.
– Operaeleverna är oftast mellan 20 och 25 år när de antas till kandidatutbildningen. De har tagit privata sånglektioner och gått på någon folkhögskola. De är relativt unga, och kanske inte redo för masterutbildningen direkt efter kandidatexamen. Uppdelningen skapar en naturlig paus för annan vidare­utbildning och betänketid mellan nivåerna.
Per-Erik Öhrn, vars cv bland annat innehåller titlar som operasångare, regissör och teaterchef, är mäkta stolt över skolan och vad den åstadkommer. Särskilt gillar han den sceniska inriktningen.

Operautbildningen i Göteborg lägger stor vikt vid det sceniska uttrycket, ett resultat av långt samarbete med teaterutbildningen. Sedan 1960-talet är Yat Malmgrens gestaltningsimprovisation en stark grund för de sångare och skådespelare som utbildas här. Yat handlar enkelt uttryckt om det undermedvetna, om att använda sina egna uttrycksmöjligheter och erfarenheter.
– Tillsammans med bland annat Stanislavskij-tekniken, som mer handlar om att analysera varför karaktären handlar som den gör, ger det en mycket bra scenisk metodik för operakonst, säger Per-Erik Öhrn.

För studenterna Eva-Lotta Ohlsson och Jacob Wistrand är det just scendramatiken som är kärnan i utbildningen.
– Den skänker trygghet. När man ska baka ihop sångteknik, dramatik och förståelse är det skönt att ha de sceniska verktygen. Då kan man koncentrera sig på sången, säger Eva-Lotta Ohlsson.

Jacob Wistrand håller med:
– På scen eftersträvar man att vara helt närvarande i sin rollkaraktär. För att kunna vara det kan man behöva förbereda sig metodiskt. Då kan det sceniska dessutom hjälpa sången.
– Stora delar av utbildningen handlar om att dela upp allt i småsmåsmå delar. Det kan vara frustrerande när allt man vill är att komma upp på golvet. Sedan sjunker det man har lärt sig in, och väl på scen tänker man – aha, det var det här! Jag tycker absolut att utbildningen har gjort att jag har lättare att ta till mig både regi och sammanhang, fyller Eva-Lotta i.