Undertecknad intervjuade Blues för par år sedan då han precis skulle ge ut sin första platta Samhällstjänst. Vi satt ute i förorten där verkligheten som Blues beskriver i sina plattor återfinns. Delade en pizza och pratade om svårigheten att förverkliga sina musikaliska drömmar, bestämdheten som behövs för att komma i mål.
Blues reser sig från skinnsoffan i Stockholm Records pressrum och ger ett stadigt handslag. Blicken är densamma, rösten har samma ärliga energi som då jag mötte honom i början av karriären, mycket annat har förändrats. Nu har han ett skivkontrakt som hitintills resulterat i två skivor. Många skulle nog lyfta från marken av berömmelsen, spika upp de hundratals demos som man förut skickat in till skivbolagen utan resultat, och bjuda in alla dem som inte trodde på den musikaliska förmåga till den fetaste livekonserten som världen skådat. Men istället bor han kvar i samma kvarter, håller kvar vid de vänner som fanns redan innan framgången, är precis samma person han var innan framgången. Om det sitter ett tiotal tjejer i lobbyn och väntar då han kommer till hotellet inför en spelning, imponerar det inte på honom för de vill bara umgås med Blues – artisten – och har ingen aning om vem han är som person.
– Sverige var inte redo för min musik förut. Det tog många år innan rappen blev etablerad. Infinite Mass skapade en plattform för svensk rapp, sedan kom en svallvåg av rappartister och nu senast Feven. Hon är en skarp tjej som har någonting viktigt att säga med sin musik. Förut skrevs det nästan ingenting om rappartister, men det är absurt hur exponerad Feven blivit. Alla skriver om henne men få tidningar vet vad hennes texter står för. Resultatet blir kalkonreportage för att tidningarna inte känner till någonting om rappkulturen.
Personlig smärta
Blues är 25 år. De senaste två åren har han haft det flyt som han strävat efter hela sitt liv.
– Jag får ge min kärlek på scen och resa jorden runt. Men framgången får mig inte att glömma bort vem jag är, vad jag kommer ifrån och vad jag vill förmedla genom musiken. Om man låter framgången göra att man glömmer bort sina rötter och anpassar sig till marknaden, då är man slut som artist.
Uno Svenningson som jag gjorde min första singel med, har den där integriteten och kompremisslösheten som jag beundrar. Han har varit etablerad artist i decennier men ändå inte glömt bort sitt ursprung vilket gör att hans musik fortfarande har en själ, en styrka som berör och inspirerar människor.
Han kommer alltid känna hotet att vakna upp en dag och kraften är borta, man har ingenting kvar att berätta. Blues stramar upp den svarta scarfen över huvudet och säger eftertänksamt:
– Det finns tio år av uppdämd energi från då jag försökte etablera mig som artist, det finns erfarenheter inom mig som jag behöver förmedla till omvärlden. Det är snarare så att jag får hålla emot och lägga åt sidan vissa texter för att de är för starka, innehåller för mycket personlig smärta. Om jag någonsin skulle börja skriva likgiltiga texter, då bryter jag hellre och lägger ned livsprojektet. Skulle aldrig kunna förmå mig själv att göra en skiva bara för sakens skull, den måste ha ett genomtänkt innehåll. Det finns så mycket i samhället som är fel och behövs ändras. Denna förändringsprocess får aldrig upphöra.
Slog tillbaks
Blues blev slagen i skolan, till slut fick han nog och slog tillbaks. Alla år av mobbing och toalettskåldykningar på rasterna fick honom att tänka till över livets egentliga betydelse. Då man är på botten, när självförtroendet är knäckt av plågoandarna i skolan och man känner sig som en invandrare utan framtidsmöjligheter, anställningsintervjun upphör så fort man träder in genom dörren och de ser ens mörka anlete. Då tänker man till. Man gör bara det, eller så ger man upp och går under. Smärtan över att vara otillräcklig kan få vem som helst att förlora kontrollen och slå sönder världen bara för att ge igen, sparka ned oskyldiga på stan för att känna överlägsenhet. Istället för att vävde Blues energin in i musiken och skrev texter där hans erfarenheter finns synliga för andra att ta till sig. Detta är hans revansch.
– Texterna innehåller essensen av mina upplevelser naket och fullständigt ärligt. Mina berättelser förstås av alla inte bara förortens barn utan jag får samma starka respons även då jag spelar i norrland. Bara jag kan få en enda person att lyssna till mina texter och inspirera dem att vända hopplösheten och destruktiviteten till möjligheter. Eller bara finna tröst i texterna och känna att det finns andra som befunnit sig i samma mörker. Då blir jag lycklig. Framgången i sig betyder ingenting, hel känner jag mig på scen då jag har kontakt med varje en i publiken. Eller då jag får ett handskrivet brev från någon som tagit till sig mina låttexter och funnit styrka att förbättra sin egna livssituation.
Daniel Åkerlind