EMI – Del 1

EMI – Del 1

Oavsett kultur och samhälle har det alltid funnits musik där det har funnits människor. Genom mestadels av historien har man endast kunnat lyssna på denna direkt från musikern själv, det var en konstform som upplevdes live och inte kunde tas med hem. Men detta ändrades precis innan slutet av 1800-talet då Emile Berliner uppfann grammofonen med vilken han kunde spela in ljud och spela upp det igen, en process som skulle revolutionera sättet musik hördes och upplevdes.

Inspelningsmöjligheter

EMI är ett bolag som har en lång historia vilken tar sin början redan i ett av de företag som Berliner startade, 1897 tog det ledningen i sammankopplingen av inspelningsutrustning och musiker. Till en början valde musiker att stöta ifrån sig detta då många såg grammofonen som en gimmick, men företaget förstod att dessa artister var nyckeln till att introducera inspelad musik för en bredare publik. Genom att tvinga fram en relation med dessa artister hade företaget inom loppet av några år en lista med namn som innehöll bland annat Adelina Patti, Nellie Melba och kanske viktigast av allt, den italienske tenoren Enrico Caruso. Grammofonföretaget släppte under Carousos karriär runt 240 skivor vars framgångsrika försäljning tillsammans med det erkännande han fick runt om i världen övertalade många andra artister att ansluta sig till företaget.

Internationell spridning

Inom ett år hade detta företag inte bara spridit sig till Europa, Ryssland och Mellanöstern utan även Australien och Indien, efter ungefär 10 år kom cirka 60% av intäkterna från utanför UK. Men detta var inte det enda företaget som bildades i London 1897, The Columbia Phonograph Company General, också det en av grunderna till EMI, handlade med dessa cylinderskivor och de grammofoner som spelade dem. Dessa sålde till en början bättre än Berliners platta grammofonskivor innan trenden började vända mot slutet av århundradet då de platta blev mer populära. Sen kom andra världskriget vilket orakade allvarliga störningar för Columbia divisionen då den till största del användes för tillverkning av ammunition. När kriget började lida mot sitt slut hade The Gramophone Company förlorat sina omfattande affärer i Tyskland och kunde inte ta kontrollen över det igen, än idag är det aktivt och känt som det klassiska märket Deutsche Grammophon. Affärerna i Ryssland försvann de också med kriget och den ryska revolutionen.

Välkända dirigenter

Men detta var, som vi vet, inte slutet av musikindustrin, på 1920-talet var den tillbaka på spåret igen och kunderna köpte mer och mer musik. Columbia hade kontrakt med några av de största dirigenterna, bland annat Sir Thomas Beecham. Förutom deras största artist, kompositören och dirigenten Sir Edward Elgar, producerade man även skivor med musik från stora orkestrar så som Berlin- och Vienna Filharmoniorkester. Det var även nu man släppte sin första skiva som sålde i över en miljon exemplar, O for the wings of a dove from Mendelssohn-s hear my pray, vilken sjöngs av en 14-årig Ernest Lough. Under detta årtionde ökade Columbia genom ett antal förvärv av skivbolag i Europa, bland annat Odeon i Tyskland, Pathe i Frankrike och Parlophone i London. Parlophone hade den världskända tenoren Richard Tauber och är än idag ett av de viktigast märken för EMI.

Relaterade inlägg

Sammanslagen jätte

Sammanslagen jätte

När musikindustrin tog fart på riktigt fanns det inte så många skivbolag man kunde vända…